Annons

Josefin Holmström:”Hur medicinerar man bort akut sorg?”

Enligt Socialstyrelsen skrivs det ut antidepressiv medicin som aldrig förr.
Enligt Socialstyrelsen skrivs det ut antidepressiv medicin som aldrig förr. Foto: Illustration: Staffan Löwstedt

Antidepressiv medicin skrivs ut som aldrig förr – inte minst till barn. Men konsekvenserna är stora. SvD:s Josefin Holmström var 15 år när hon mot sin vilja förskrevs medicin mot depression.

Uppdaterad
Publicerad

Sommaren, den förmodat kravlösa. Semestertider, stugnätter, grillkvällar, instagramlycka. Eller inte. För många är sommaren tvärtom en tid av ensamhet och förvirring, en tid då de vanliga rutinernas dagliga skydd saknas, där semesterns sysslolöshet framstår som ett hot. Psykisk ohälsa tar liksom aldrig ledigt, och säkert kommer flera av oss uppsöka läkare någon gång under de varma månaderna.

Men vad händer då?

Förmodligen erbjuds något slags medicin mot deppet. Jag var femton år gammal första gången jag förskrevs antidepressiv medicin. Det skedde mot min och mina föräldrars vilja, men psykiatrikern som satt mitt emot oss i mottagningsrummet lät oss veta att om jag inte började äta fluoxetin riskerade jag att bli suicidal – trots att jag redan fick annan behandling som dagpatient på ett sjukhus.

Annons

Nu är jag dubbelt så gammal, och jag äter fortfarande antidepressiva.

Mot sådana hårda ord hade vi inte så mycket att sätta emot, särskilt inte jag, som i egenskap av ätstörd och tvångsmässig tonåring inte ansågs det minsta tillförlitlig. Förälderns skepsis och frågor viftades snabbt bort, och snart kompletterades den antidepressiva medicinen med kraftiga doser lugnande i form av Stesolid, som jag uppmanades ta efter behov. Jag har bara dimmiga minnen av det året jag fyllde sexton. Nu är jag dubbelt så gammal, och jag äter fortfarande antidepressiva.

Jag är inte ensam.

Det skrivs ut antidepressiv medicin som aldrig förr. Förskrivningen som länge ökat fortsatte att göra så under 2018, enligt Socialstyrelsen. Många som medicinerar är äldre (en tredjedel av alla kvinnor över 85 hämtade ut antidepressiva preparat under 2018), men den största ökningen de senaste fem åren gäller barn, specifikt flickor 10-14 år – den gruppen ökade med 60 procent mellan åren 2014–2018.

Det är anmärkningsvärda siffror, och den iver med vilken man delar ut tabletter till barn borde få oss alla att stanna upp ett ögonblick och reflektera. Hur använder vi den här typen av medicin? Vad har den kommit att betyda för oss? Och vad får det så utbredda förskrivandet för konsekvenser i ett längre perspektiv?

Jag har själv velat sluta ta mina mediciner i många år, men aldrig riktigt vågat. Jag har trappat ner och upp igen, skrämd av biverkningar och utsättningssymptom (det vill säga de symtom man får när man slutar äta en medicin); jag har bytt mellan fluoxetin och sertralin, och nu senast den i depressionskretsar ökända medicinen venlafaxin.

Glömmer man en dos venlafaxin får man snart veta att man lever...

Venlafaxinet är kraftfullt och effektivt, och jag fick det utskrivet av en engagerad läkare i en universitetsstad, en som gärna experimenterade med spännande läkemedelskombinationer. Det fungerade fint ett tag, några månader kanske, men sedan var allt som vanligt igen: oron, sorgen. Men att sluta var inte lätt: jag konfronterades med preparatets ökända utsättningssymptom.

I USA marknadsförs venlafaxin under namnet Efexor, och på amerikanska forum kallas preparatet skämtsamt för side-effexor, en lek med ordet för biverkningar. Medicinen har mycket kort halveringstid. Glömmer man en dos venlafaxin får man snart veta att man lever: inom några timmar kommer yrsel, illamående, kallsvettningar, hjärtklappning och förvirring.

Somliga av mina vänner tror att det ligger en stor farmakologisk konspiration bakom de höga förskrivningstalen. Det har jag inga bevis för. Däremot kan man tänka sig att många stressade husläkare som gärna vill hjälpa sina patienter men vet att det är evighetslång kö till den landstingsfinansierade psykologen känner att de i alla fall kan göra något om de skriver ut antidepressiva.

 De senaste fem åren ha antidepressiv medicin ökat mest bland flickor 10–14 år.
De senaste fem åren ha antidepressiv medicin ökat mest bland flickor 10–14 år. Foto: Isabell Höjman/TT

Psykiskt lidande är så komplext och gåtfullt; det finns inte en chans att det kan förstås eller rymmas inom de tilldelade tio minutrarna på vårdcentralen. Här finns ju en filosofisk aspekt, som har att göra med hur mental ohälsa ska förstås – är den kanske främst ett fysiskt, biologiskt problem, som det blivit alltmer populärt att hävda på senare år?

En sjukdoms behandling konstruerar på ett sätt sjukdomen. Det vill säga: om depression, oro och ångest kan behandlas med ett piller signalerar sjukvården att problemet är fysiskt, att det rör sig om problem med hjärnkemin, och det får konsekvenser för hur patienten själv och hennes omgivning uppfattar hennes tillstånd.

Om detta skriver Rachel Aviv i The New Yorker (1/4 2019), där hon citerar läkare som nästan verkar skämmas över den klumpiga förklaringsmodell man så ofta hör, om att depression beror på en kemisk obalans i hjärnan. De medger att den är alltför enkel, men samtidigt är den tacksam: den är lockande för att vi instinktivt vet att fysiologiska sjukdomar är lättare att identifiera och bota än psykiska diton.

Dessutom använder sig människor med mental ohälsa gärna av sådana bilder för att destigmatisera psykisk sjukdom: du skulle inte säga till en person med brutet ben att han bara måste skärpa sig, och du skulle inte försöka bota HIV med mindfulness. Det är bra, det är användbart, men bilderna och tankefigurerna är grovt tillyxade. Vi vet så lite om vad som egentligen orsakar vårt lidande. Forskningen indikerar att det ofta är en kombination av genetiska och sociala faktorer. Men ibland vet vi – och forskarna – inte alls.

Hon stirrade på läkaren: hur medicinerar man bort akut sorg?

Den där osäkerheten är svår att leva med, både för sjukvården och patienten. Hur svarar läkaren på den deprimerades hjärtskärande fråga ”när blir jag bättre?” Inom en vecka med antibiotika? Eller, ärligt: jag har ingen aning, kanske aldrig?

Menar jag då att läkare ska sluta skriva ut antidepressiv medicin? Nej, naturligtvis inte. Den har ofta god effekt, kan till och med vara livräddande, och om inte livräddande så åtminstone en välbehövlig krycka under en tid. Men det finns tendenser som oroar. Som min bekanta som erbjöds medicin efter att hennes åldrade far dött. Hon stirrade på läkaren: hur medicinerar man bort akut sorg? Kan man, och ska man? Somligt kan inte diagnosticeras, annat än som ”livet”. Somligt kan man inte fly från.

Och vad som är normalt och inte är historiskt sett en fråga för diskussion och något som ständigt omvärderas. På medeltiden fanns det åtminstone något slags plats för det avvikande. Men hur skulle vi tagit emot den Heliga Birgitta och hennes visioner om Gud idag? Med schizofrenidiagnos?

Annons
Annons

De senaste fem åren ha antidepressiv medicin ökat mest bland flickor 10–14 år.

Foto: Isabell Höjman/TT Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons