Annons
X
Annons
X

Hur man undviker krig

SAMTIDER | Är politik ett enhetligt begrepp? Är det i princip samma sorts verksamhet man bedriver, när man voterar i FN:s generalförsamling, utarbetar propositioner inom en nationell regering och söker bygga koalitioner i ledningen av en kommun? Eller ger de olika nivåerna upphov till sådana artskillnader att jämförelser inte blir möjliga?

Alexander George.
Alexander George.

1998: ALEXANDER GEORGE

Detta är en av statskunskapens stora stridsfrågor. Den givit upphov till skilda akademiska traditioner. I vissa länder har man sagt sig att studiet av internationell politik är något ”speciellt” som kräver särskilda arrangemang och så har man inrättat specialprofessurer. I andra miljöer har man betonat likheterna och hållit ämnet samman.

När skytteanska stiftelsen vid Uppsala universitet valt att utse Alexander George till 1998 års skytteanske pristagare, är det ett ställningstagande i denna lärostrid. Vi tror på enhetligheten. Prisbeslutet har en symbolisk innebörd: vi har velat markera att studiet av internationell politik hör hemma inom statskunskapen.

Att flytta begrepp och generaliseringar mellan de olika nivåerna är fruktbart. När Hobbes namn ofta smyckar böcker inom denna deldisciplin, beror det inte på att han studerat fältet närmare utan på att hans begrepp ”allas krig mot alla” – inspirerat av det brittiska inbördeskriget, utformat inom kontraktsrätten, föregripet av Epikuros – framstår som ett så osedvanligt slagkraftigt sätt att karakterisera relationerna staterna emellan i en värld utan övernationell auktoritet.

Annons
X

Californiaprofessorn Alexander George är vid 78 års ålder ett världsledande namn inom forskningen om internationell politik. I sitt arbete har han ofta befunnit sig i gränslandet mellan olika specialiteter och han har brutit sig en egen bana genom forskningen. Ärad också med flera andra priser står han i centrum för ett nätverk av internationella forskare som får del av hans generösa råd och kommentarer.

George debuterade som politisk psykolog. Tillsammans med sin hustru Juliette utgav han 1956 Woodrow Wilson and Colonel House: A Personality Study.

Författarna frågade sig hur man skall förklara ett av vårt århundrades mest spektakulära nederlag: hur president Wilsons misslyckades med att få senaten att ratificera Versaillesfreden och därmed få USA att bli medlem i Nationernas Förbund, presidentens eget skötebarn.Varför motverkade Wilson sitt eget syfte genom att vara till den grad envis i sin vägran att kompromissa med senaten?

Makarna George formulerade en utvecklingspsykologisk modell som var ägnad att förklara inte bara Wilsons motgångar utan också hans anmärkningsvärda framgångar som universitetslärare och politiker. De fann gåtans lösning i Wilsons barndom. En dominerande far hade krossat Woodrows självkänsla men också lett honom till det orubbliga beslutet att som vuxen aldrig kapitulera igen.

Boken ledde till stor uppståndelse. Den utvecklings-psykologiska tolkningen ifrågasattes. Psykiatrer hänvisade till hjärnskador som Wilson skulle ha ådragit sig i samband med slaganfall så tidigt som på 1890-talet. Efter mer än 35 år påtalades nya förhållanden, som gav nytt bränsle till brasan. Men makarna har inte blivit svaret skyldiga. De är noga med att understryk, att den utvecklingspsykologiska modellen inte ger en uttömmande förklaring; den måste kompletteras med en analys av institutionella, kulturella och situationella förhållanden.

Under andra världskriget arbetade Alexander George i en federal myndighet för krigskommunikation. Vid krigsslutet anställdes han vid RAND Corporation och började bearbeta sina erfarenheter från kriget i Propaganda Analysis (1959). Ännu år 1968, när han flyttade till Stanford University som han sedan dess förblivit trogen, förklarade han dock att han kände sig ”marginell” i sitt förhållande till statskunskapen.

Nu följde emellertid en rad arbeten – The Limits of Coercive Diplomacy (1971), Deterrence in American Foreign Policy (1974), Presidential Decision-making in Foreign Policy (1980), Managing US-Soviet Rivalry (1983) och Avoiding War (1991) – som gjorde Alexander George till en uppmärksammad och väletablerad internationalpolitisk forskare.

I dessa böcker är det fascinerande att följa supermakternas spel – eller kanske man skall säga samspel – bakom den antagonistiska ytan.

”Tvingande diplomati” är ett ledord. Det definieras som en diplomatisk framställning åtföljd av ett hot – en statskonst som utgör ett alternativ till krig, mera tilltalande därför att kostnaderna i människoliv blir så mycket mindre eller inga alls. Men det kan också vara en bedräglig strategi, eftersom supermakternas ledare kan vara frestade att tro att de med mycket små risker kan skrämma svagare motståndare, när militärt klenare länder av andra orsaker i själva verket är beredda att gripa till vapen.

Statskunskapens uppgift är att hjälpa till att diagnosticera situationen genom omfattande och inträngande analyser av skilda länders institutionella och kulturella särdrag.

Vid sidan av denna internationalpolitiska huvudlinje i Georges forskning har han uppmärksammats för ett mycket speciellt metodbidrag till deldisciplinen jämförande politik.

Redan Aristoteles betonade värdet av jämförelser, när man diskuterar vad som är den goda styrelseformen. Framför honom låg den grekiska arkipelagen med kungadömen, oligarkier, tyrannier och demokratier som ett regelrätt samhällsvetenskapligt laboratorium. Hellre än att som läraren Platon blott spekulera borde man enligt Aristoteles segla ut i denna övärld och genom empiriska observationer undersöka de skilda styrelseskicken.

Detta jämförande grepp är alltjämt en huvudansats i statskunskapen, varvid allt flera områdesobservationer och egenskaper byggs in i modellerna och allt mera sofistikerade, kvantitativa analysmetoder utvecklas. Företaget blir till slut så avancerat att mången doktorand vacklar under bördan att få ordning på sina multipla regressionskoefficienter.

Georges glada budskap i en uppsats från 1979 är att man inte behöver göra så många jämförelser om man bara har en välutvecklad teori och väljer fallen med omsorg och eftertanke. Statskunskap handlar om politik, inte om teknik. Uppsatsen hör följaktligen till de flitigast och mest tacksamt citerade.

Den statsvetenskapliga dygden att argumentera väl har en ivrig anhängare i den man som den 3 oktober mottar det skytteanska priset i Uppsala. Omdöme och ansvar är nyckelbegrepp i Alexander Georges världsbild. De bildar också stommen i Bridging the Gap (1993), den bok vari han sammanfattar sin livsgärning.

På ett sätt som även utbildningsminister Tham kommer att uppskatta pläderar George för samhällsnyttan i forskningen. Den klyfta som George vill överbrygga är den som finns mellan forskare och politiker. Under hela sin karriär har George fungerat som rådgivare åt utrikespolitiker och hans slutsats är att det som bör eftersträvas är en policyrelevant men ändå vetenskapligt grundad teori.

Å ena sidan vänder sig George mot irrationaliteten i den sakanalys som i allmänhet ligger till grund för de utrikespolitiska besluten. Å andra sidan kritiserar han irrelevansen i mycket av forskningen om internationell politik.

En statskunskap som söker uppfylla naturvetenskapens beviskrav är dömd att bli alltför allmän för att vara till någon praktisk nytta. Detta innebär inte att man hänvisas till ovetenskaplighet. Uppgiften är att genom ett systematiskt och metodmedvetet empiriskt studium ge bästa tänkbara underlag för den ödesmättade frågan hur man undviker krig.

Leif Lewin

Annons
Annons
X

Alexander George.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X