Annons
X
Annons
X

Ervin Rosenberg: Hur länge ska vi tolerera de intoleranta?

Tolerans mot oliktänkande är en av det demokratiska samhällets grundpelare, men betyder det att toleransen även behöver omfatta de intoleranta? I ”Det öppna samhället och dess fiender” varnade filosofen Karl Popper för konsekvenserna av att inte fördöma och bekämpa samhällelig intolerans.

Drottninggatan i Stockholm, dagen efter terrordådet.
Drottninggatan i Stockholm, dagen efter terrordådet. Foto: Adam Wrafter

Tolerans uppfattas ibland som ett begrepp med negativ innebörd. Att man tolererar innebär då att man fördrar åsikter som man ogillar, avstår från att bekämpa uppfattningar och lärosatser som man helst av allt ­skulle vilja undertrycka och stävja. Historiskt sett har frågan hängt samman med minoriteters prekära ställning i stater med majoritetsreligion. Fram till modern tid har mänskligheten mestadels erfarit toleransens motsats: religiös intolerans. I länder med majoritets­religioner har intoleransen slagit djupa och motståndskraftiga rötter. I skeden då religionsstiftarnas och prästerskapets ofördragsamhet förenas med den världsliga maktens, när kyrka och stat agerar samfällt, betalar ”kättare” och ”avfällingar” från den rätta tron ett högt pris för sina tankar om de gör dem offentliga, och ett ännu högre pris om de försöker förverkliga dem.

Ofördragsamheten mot dem som ”tänker annorlunda” har varit påtaglig inom kristendomen åtminstone sedan Augustinus, även om graden av och styrkan i ogillandet kunde variera. Före Konstantin den store, då kristendomen befann sig i en position av svaghet och från tid till annan var utsatt för förföljelse, bjöd behovet att värna om kyrkans enhet att omfatta principen om religionsfrihet och stå ut med heterodoxi. Att man visar tolerans följer då av insikten att vissa trosuppfattningar visserligen utgör ett ont men om man bekämpar dem skulle det föra med sig ett ännu större ont.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    När kristendomen blivit statsreligion i Rom och de kristna förvandlats från lamm till lejon förändrades situationen i grunden och toleransen avlöstes av intolerans mot all form av heterodoxi. Donatister och priscillanier var den kristna ofördragsamhetens första offer. När väl praktiskt taget hela den europeiska kontinenten hade kristnats, den dittills mest utbredda rivaliserande riktningen inom kristendomen (arianismen) besegrats och läran stadfästs, intensifierades förföljelserna mot dem som kom att kallas kättare, hädare och satans anhang. Under århundradena från år 1000 fram till slutet av 1700-talet har katolska kyrkan framgångsrikt förföljt minoriteter med ett från det påbjudna avvikande religiöst och socialt program och de fasansfulla krigen (veritabla korståg) mot bogomilerna, patarenerna, katarerna, ­valdenserna och husiterna har förts med avsikt att utrota. Krigen har varit framgångs­rika. I Frankrike mördades 3 000 män, kvinnor och barn i Mérindol, Cabrière och ­ytterligare 22 byar i Provence (670 andra dömdes till ­galärstraff) 17 år före det år som räknas som religions­krigens början (1562).

    Annons
    X

    Från och med åtminstone 1562 fram till 1789 rådde praktiskt taget krigstillstånd mellan katolikerna och ­protestanterna i Frankrike. Man brukar räkna åtta på varandra följande fullskaliga krig som till synes nådde sin ändpunkt 1598. Den fruktansvärda massaker (1572), ­beryktad under namnet Bartolomeinatten (som i själva verket inte utspelade sig under en natt utan sträckte sig över veckor och berörde åtskilliga franska städer) var bara en händelse i en lång kedja av ömsesidigt mördande. Ediktet i Nantes (1598) skapade dock inte en verklig fred mellan katolikerna och hugenotterna, det lade grunden till en katolsk stat i vilken protestantismen tolererades men förblev missgynnad. I verkligheten var det bara fråga om ett avbrott i fientligheterna, ett tillstånd av gång på gång uppflammande krig, än lågintensiva, än våldsamma, avlösta av fåfänga försök att skapa religionsfred.

    Ända fram till franska revolutionen gjordes allt för att förverkliga motreformationens mål ”en kung, en lag, en tro”. Den krigföring vi känner till under namnet dragonader (1681–85) syftade till att tvinga protestanterna att uppge sin tro. Under det hårda trycket utvecklade protestanterna i Frankrike en taktik (nikodemism) som gick ut på att i smyg utöva sin protestantiska tro under en fasad av katolsk renlärighet. Man har beräknat att dragonaderna och återkallandet av ediktet i Nantes (1685) resulterade i att 200 000 protestanter lämnade Frankrike och 400 000 konverterade till katolicismen.

    År 1761, endast 28 år före den franska revolutionen, inträffade så en händelse som föranledde Voltaire att kasta sig in i striden. Jean Calas, en 64-årig protestantisk köpman, anklagades för att ha tagit livet av en av sina söner. Den fanatiserade pöbeln påstod falskeligen att sonen ville bli katolik och krävde hämnd. Domarna dömde fadern till att dö på hjulet. Det var ett justitiemord.

    Voltaire tog sin an fallet för att visa att Calas hade dömts rättsvidrigt. I ett beslutsamt angrepp på religiös ofördragsamhet skrev han 1763 sin berömda ”Traité sur la tolérance” (”Traktat om toleransen” gavs förra året ut av förlaget Daidalos i en ny översättning av Jan Stolpe, se recension i SvD 11/8 2016). Voltaire gick grundligt till väga och hans ansträngningar ledde 1765 till att Calas rehabiliterades.

    Mot slutet av traktaten om toleransen läser man följande storartade rader: ”Det behövs ingen stor konst, ingen utsökt talekonst för att bevisa att kristna bör tolerera varandra. Jag går längre än så: jag säger er att vi bör betrakta alla människor som våra bröder. Vad? Skulle turken vara min bror? Kinesen min bror? Juden? Siamesen? Ja naturligtvis; är vi inte alla barn av samma far och skapelser av samma Gud?”

    Voltaire (1694-1778) Foto: IBL

    Voltaire var anhängare till en ”upplysningsrörelse uppifrån”. Han ville vinna överheten för framstegets sak: det var den goda monarken, inte folket, som skulle genom­föra förändringen. I likhet med andra före honom som kämpat för en humanare värld fruktade han trakasserier. Det hade han god anledning att göra. Bara ett år innan ”Traité sur la tolérance” publicerades hade Rousseau råkat illa ut: hans ”Émile eller om uppfostran” brändes både i Paris och i Genève. När den försiktige Voltaire våren 1763 bestämde sig för att ge ut sitt verk om toleransen saknade boken uppgift om författare och tryckort. Så gjorde som bekant också Spinoza 1670, och Lockes ”A letter concerning toleration” kom ut första gången (1689) på latin utan angivande av författarens namn.

    Några av Voltaires stora föregångare i kampen för samvets- och åsiktsfrihet och mot religiös och politisk fanatism och ofördragsamhet ska nämnas.

    När Calvin 1544 lät avrätta Serveto skrev Sebastian ­Castellio en bok med titeln ”De haereticis, an sint persequendi” (Ska kättare straffas?). Där läser man: ”Att döda en man är inte att försvara en troslära, det är att döda en människa.”

    Michel de Montaigne skriver i ”Om halta” (Essayer, III:11): ”När allt kommer omkring sätter man ett bra högt värde på sina gissningar när man låter steka en människa levande för deras skull”.

    ”The bloody tenent of persecution” (1644) av Roger ­Williams är ett flammande försvar för samvetsfrihet. ­Författaren protesterar emot allt tvång i trosfrågor: ­”Authorities should have no concern with matters of opinion”.

    Spinoza använder inte ordet tolerans, men ”Teologisk-politisk traktat” är ett lidelsefullt försvar för fritt tänkande och fri åsiktsbildning. Rubriken över bokens avslutande kapitel lyder såhär: ”Det visas att i en fri republik får var och en både tycka vad han vill och säga vad han tycker.”

    Alla dessa försvarare av toleransen (och andra som inte nämnts) sätter dock en gräns för fördragsamheten: ­toleransen gäller inte den som uppreser sig mot staten. Toleransens gräns går där någon i tankefrihetens namn skrider till handling. Varken Spinoza, Rousseau eller ­Voltaire kan tänka sig att godta att någon bryter mot samhällskontraktet. Ett exempel: den 19 februari 1762, några veckor före rättegången mot Calas, dömdes en protestantisk predikant till döden. Tre bröder gjorde ett försök att frita honom. Bröderna dömdes till döden. Ett antal protestanter vädjade då till Rousseau om hjälp. Han vägrade.

    Hur långt ska toleransen sträcka sig, bör den ha en gräns, och var ska den i så fall dras? Frågor som dessa ställer också vår tid inför ett svårt dilemma. Ska man tolerera de intoleranta? Ett pregnant svar finner man i Karl Poppers ”Det öppna samhället och dess fiender” (1945). Det är sant att boken utkom strax efter andra världskriget och bär prägel av de upplevda ohyggligheterna. Den till ytterlighet toleranta Weimarrepubliken lät nazismen växa fram, förstärkas och välta demokratin. Var det fråga om en engångsföreteelse? Är det inte så att världen av idag i själva verket står inför ett snarlikt dilemma?

    Karl Popper (1902–1994). Foto: Macmillan Brown Library/University of Canterbury

    Popper skriver: ”Mindre känd är toleransparadoxen: obegränsad tolerans måste leda till att toleransen försvinner. Om vi erbjuder även dem som är intoleranta obegränsad tolerans, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp så kommer de toleranta att förgås, och toleransen med dem. Med denna formulering menar jag t ex inte att vi alltid bör undertrycka framförandet av intoleranta filosofiska tankar; så länge vi kan bemöta dem med rationella argument och hålla dem under kontroll genom den allmänna ­opinionen skulle det utan tvekan vara oklokt att undertrycka dem. Men vi bör förbehålla oss rätten att undertrycka dem, med våld om så behövs/…/ Vi bör hävda att varje rörelse som förkunnar intolerans är olaglig och vi bör anse uppvigling till intolerans och förföljelse lika brottslig som uppvigling till mord eller människorov eller till att återuppliva slavhandeln.”

    Är utsikterna goda att nå enighet i denna fråga? I alla händelser vore det ett steg i rätt riktning om man kunde stå upp för och enas kring den ståndpunkt som Julien Benda intog 1942: ”Demokratin är inte en himlakropp utan ett jordiskt ting som måste försvara sig mot dem som vill förgöra den.”

    Svåra frågor lider vi sällan brist på. Bra svar är det ont om.

    Annons
    Annons
    X

    Drottninggatan i Stockholm, dagen efter terrordådet.

    Foto: Adam Wrafter Bild 1 av 3

    Voltaire (1694-1778)

    Foto: IBL Bild 2 av 3

    Karl Popper (1902–1994).

    Foto: Macmillan Brown Library/University of Canterbury Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X