Ervin Rosenberg:Hur länge ska vi tolerera de intoleranta?

Tolerans mot oliktänkande är en av det demokratiska samhällets grundpelare, men betyder det att toleransen även behöver omfatta de intoleranta? I ”Det öppna samhället och dess fiender” varnade filosofen Karl Popper för konsekvenserna av att inte fördöma och bekämpa samhällelig intolerans.

Under strecket
Publicerad

Drottninggatan i Stockholm, dagen efter terrordådet.

Foto: Adam Wrafter

Voltaire (1694-1778)

Foto: IBL

Karl Popper (1902–1994).

Foto: Macmillan Brown Library/University of Canterbury
Annons

Tolerans uppfattas ibland som ett begrepp med negativ innebörd. Att man tolererar innebär då att man fördrar åsikter som man ogillar, avstår från att bekämpa uppfattningar och lärosatser som man helst av allt ­skulle vilja undertrycka och stävja. Historiskt sett har frågan hängt samman med minoriteters prekära ställning i stater med majoritetsreligion. Fram till modern tid har mänskligheten mestadels erfarit toleransens motsats: religiös intolerans. I länder med majoritets­religioner har intoleransen slagit djupa och motståndskraftiga rötter. I skeden då religionsstiftarnas och prästerskapets ofördragsamhet förenas med den världsliga maktens, när kyrka och stat agerar samfällt, betalar ”kättare” och ”avfällingar” från den rätta tron ett högt pris för sina tankar om de gör dem offentliga, och ett ännu högre pris om de försöker förverkliga dem.

Ofördragsamheten mot dem som ”tänker annorlunda” har varit påtaglig inom kristendomen åtminstone sedan Augustinus, även om graden av och styrkan i ogillandet kunde variera. Före Konstantin den store, då kristendomen befann sig i en position av svaghet och från tid till annan var utsatt för förföljelse, bjöd behovet att värna om kyrkans enhet att omfatta principen om religionsfrihet och stå ut med heterodoxi. Att man visar tolerans följer då av insikten att vissa trosuppfattningar visserligen utgör ett ont men om man bekämpar dem skulle det föra med sig ett ännu större ont.

Annons
Annons
Annons