Alf Grandien:Hur länge kan Stockholm växa?

 Stockholmare i kö för att köpa ägg, 1941
Stockholmare i kö för att köpa ägg, 1941 Foto: Aftonbladet/Stockholms stadsmuseum

Om några få dagar gå Stockholms stadsfullmäktige att fatta beslut om den kommunala skattesatsen för nästa år. Den aktuella problemställningen är känd; genom en viss sparsamhet och genom berättigade nedskrivningar av stora extraordinära anslag lyckades stadskollegiet under den förberedande budgetbehandlingen pressa ned skatteprocenten ett gott stycke under vad man förut betraktat som oundvikligt. I sista stund upptäckte socialdemokraterna till sin skräck, att sparsamheten hade drivits för långt, och efter ett högst betecknande ingripande av kommunalarbetarna lyckades den socialdemokratiska majoriteten reparera sin blunder genom att föra upp en extra million på löpande års stat och genom att onödigtvis höja utdebiteringen för nästa år.

Under strecket
Publicerad
Annons

Därmed kom man fram till den hemvant traditionella stridsställningen: de borgerliga vilja hålla igen, men socialdemokraterna låta stadens utgifter svälla ut. Om nu detta lyckas i år, är det ingalunda givet att det också lyckas nästa år. Förr eller senare måste stadsfullmäktige på allvar begrunda frågan hur länge staden skall kunna följa de gamla linjerna. Stockholms stad har levt över sina tillgångar och litat på framtiden för att få sina slösaktiga utgifter täckta. Hur länge skall detta vara möjligt? Kommer icke med nuvarande befolkningsutveckling den dag, då staden stagnerar och skattebetalarna börja känna den börda mycket tung, som pålagts dem av den generation, som nu regerar? Vill man på längre sikt söka ett svar på dylika frågor, får man goda ledtrådar i den befolkningsprognos, som docenten William William-Olsson utfört och som tidigare under året utgivits av Stockholms kommunalförvaltning. Det är inte alldeles givet, att Stockholms stadsfullmäktige läsa och begrunda skrifter, som staden själv givit ut. I detta fall är det särskilt önskvärt, att så sker. Inga av Stockholms stads verkligt stora problem kunna få en riktig lösning, om man inte först gör klart för sig hur länge staden kan fortsätta att växa och när den kan beräknas uppnå sitt maximum.

Annons
Annons

Tidigare har man vid behandlingen av detta grundläggande problem huvudsakligen varit hänvisad till en analys av huvudstadens egen befolkningstillväxt. Man har undersökt nativitet, dödlighet och inflyttning och därmed kommit till vissa resultat, som ställt en ganska stor befolkningsökning i utsikt. Även om nativiteten varit bedrövligt låg, har dock inflyttningen ständigt visat höga siffror. Under goda tider har behovet av arbetskraft dragit till sig väldiga skaror från landet i övrigt, och under depressionstider ha understödsmöjligheterna i Stockholm varit så goda, att någon återflyttning i nämnvärd omfattning icke förekommer. Men i och med att befolkningsminskningen börjar visa sina förebud i landet som helhet, hålla sådana kalkyler icke längre streck. Den stora reservoar för arbetskraft, som landsbygden hittills utgjort, kommer inom kort att sina, och därmed bortfaller det förnämsta tillflödet till Stockholm, inflyttningen. Huvudstadens tillväxtproblem måste därför redan nu betraktas från andra, mera vittomfattande synpunkter än hittills.

Stockholms folkmängdsfråga kan icke längre bedömas isolerad utan måste ses mot bakgrunden av befolkningsutvecklingen i hela landet. Det är detta som skett i docent William-Olssons undersökning. I denna framställning är utgångspunkten den, att Stockholms befolkningsfråga måste bedömas som ett balansproblem, där olika faktorer spela in. Först och främst gäller det att avgöra hur stor del av landsbygden kan beräknas avvara av sin befolkning för inflyttning till rikets tätorter över huvud taget. Vidare måste man skapa sig en uppfattning om hur konkurrensen mellan huvudstaden och de övriga tätorterna om detta befolkningsöverskott ställer sig. En bedömning efter sådana riktlinjer har utsikt att ge en säkrare prognos än de försök, som tidigare gjorts.

Annons
Annons

Utflyttningen från landsbygden har under den senaste femårsperioden utgjort omkring 175 000 personer årligen. Enligt beräkningar, som verkställts av aktuarien Erland von Hofsten och som komma att offentliggöras i annat sammanhang, kommer denna siffra att hastigt sjunka. Under närmaste femårsperiod beräknas den nedgå till 135 000. Efter seklets mitt sjunker den under 100 000, för att omkring 1980 icke vara större än 10 000. Om landsbygdsbefolkningen skall hålla sin beräknade numerär, upphör inflyttningen till tätorterna vid denna tidpunkt. Beräkningarna ha vidare fullföljts för olika landsbygdsområden och givit i stort sett följande resultat. Intill 1950 överväger landets södra hälft, där befolkningstillväxten ännu är tillräckligt stor. Från seklets mitt börjar flyttningen från Norrland att dominera, och den når sitt maximum under åren 1960-1970. Närmast påföljande tioårsperiod förefinnes i södra Sverige endast ett ytterst obetydligt flyttningsöverskott i sydost, övriga delar av landsbygden i Göta- och Svealand behöva närmast tillskott, och det norrländska flyttningsöverskottet har avsevärt krympt samman. Denna förskjutning mot norr av utflyttningsöverskottet är för huvudstadens del av en viss betydelse. Antagligen kommer den nämligen att gynna Stockholms utveckling på bekostnad av övriga tätorters.

Frågan blir då hur stor andel Stockholm kommer att få i tävlingen mellan Stockholm, de övriga städerna och tätorterna samt landsbygden om det människomaterial, som står till förfogande. Under en period av sjunkande befolkningssiffror kommer den tillgängliga arbetskraften att stanna där den gör största nyttan och är bäst behövlig. Det avgörande blir alltså balansen mellan olika sysselsättningsgrenar. Om Stockholm skall växa eller icke och hur långt detta skall ske, blir sålunda beroende på vilken expansionskraft den samhällsnyttiga verksamhet har, som utövas mest effektivt, om den förlägges till Stockholm. För att få hållpunkten på denna bedömningsfråga har en detaljerad undersökning gjorts av utvecklingstendenserna hos Stockholms näringsliv samt det personalbehov, som förvaltningsuppgifterna kräva.

Annons
Annons

Docent William-Olssons böjelse för schematiska indelningar verkar till en början något förbryllande, när han t.ex. skriver, att staden domineras "av fyra industrigrupper, malmbrytning och metallindustri, pappers- och grafisk industri, livsmedelsindustri samt textil- och beklädnadsindustri”. Man har svårt att känna igen Stockholms ansikte med ledning av detta signalement, ända till dess man finner, att de angivna grupperna endast äro överrubriker, hämtade ur den officiella statistiken. I själva verket förekommer ju icke någon malmbrytning i Stockholm, och icke heller några järn- och stålverk; gruppen är sålunda endast företrädd av metallindustrien. Inom nästa grupp återfinnas i Stockholm icke några pappersindustrier utan endast grafiska företag, och i fråga om textil- och beklädnadsindustri kan anmärkas, att någon större textilindustri icke existerar i Stockholm utan huvudsakligen endast sömnadsfabriker.

Om man bortser från terminologien och stannar vid det sakliga innehållet, går prognosen ut på följande. Den statliga förvaltningen kommer att ytterligare utvidgas samt även den kommunala. Vidare har man att vänta en måttlig ökning av bankrörelse och annan finansiell verksamhet men en avsevärd ökning av grosshandeln samt detaljhandeln. Den grafiska industrien kan väntas få en stark utveckling, liksom även sömnadsindustrien. Inom undervisningens område har man att vänta en kraftig tillväxt. Småindustri och hantverk utvecklas ungefär parallellt med befolkningstillväxten. Byggnadsindustrien kan förmodas stagnera. I stort sett kan man säga att 45 procent av Stockholms yrkesutövare tillhöra grupper, som väntas få en kraftig tillväxt, medan 34 procent tillhör grupper, som troligen öka måttligt, och 21 procent stagnerande grupper. Från dessa utgångspunkter kan man uppställa säkrare prognoser än vad tidigare varit fallet. Slutsatsen blir att Stor-Stockholms folkmängd efter omkring trettio år kommer att nå sitt maximum med ungefär 900 000 personer. Befolkningstillväxten kommer att vara stark under den närmare framtiden men sedan sjunka till fram emot 1970-talet, då den övergår i stillastående. Folkmängden blir allt talrikare i de högre åldrarna, över 65 år, stiger något i de högre arbetsföra åldrarna, sjunker kraftigt i åldern 15-30 år, och barnantalet avtar, så vida icke nativiteten ändras. Yrkessammansättningen förskjutes sannolikt därhän, att industriarbetarbefolkningen relativt går tillbaka till förmån för de grupper, som tillhöra administration, handel och samfärdsel.

Annons
Annons

Ur det material, som framlagts genom utredningen, kunna åtskilliga intressanta slutsatser dragas, främst den, att staden målmedvetet bör sörja för just de sysselsättningsgrenar, som trivas bäst i Stockholm. Doc. William-Olsson understryker liksom alla andra stadsgeografer citybildningens betydelse. I viss mån är det naturligtvis angeläget, att den lokala splittringen icke blir alltför stor, och från denna synpunkt skulle man önska, att stadsfullmäktige äntligen kommer från ord till handling i fråga om nedre Norrmalm. Alltför länge har huvudstaden behövt dragas med denna döda stad mitt i den levande. Om det är sannolikt, att grosshandeln kommer att öka avsevärt, har den just där sina naturliga lokala utvecklingsmöjligheter. Men i och för sig är det med nuvarande kommunikationsmöjligheter icke alldeles nödvändigt att alla företag av samma art böra vara placerade på samma område. I varje fall står man tvivlande inför föreställningen att en sådan koncentration skulle bero på något slags stadsgeografisk naturlag. Vad den statliga förvaltningen beträffar kan det ju vara angeläget att sådana verk, som i stor utsträckning måste besökas av allmänheten, ligga något så när samlade i stadens centrum, men eljest borde de kunna förläggas tämligen var som helst. Om vissa industrier, t.ex. tidningstryckerierna, måste ligga så nära bangårdspostkontoret som möjligt, bör staden sörja för deras tomtbehov. Men i övrigt torde stadens omsorg om industrien böra begränsas till att anskaffa billiga områden och bekväma kommunikationer för personalen. Bostadsbyggandet måste ses på lång sikt. Det lönar sig icke att gå längre ut från centrum än vad som är strängt nödvändigt, då ju befolkningsutvecklingen icke längre än en kort tid kommer att förete samma bild som nu av ett kontinuerligt ökat bostadsbehov. Däremot är det angeläget att sörja för billig tomtmark. Ett stort problem, som direkt är avhängigt av befolkningsutvecklingen, utgör tunnelbanan. Man brukar räkna med att underjordisk trafik blir nödvändig först när en stad når upp till millionstrecket i invånarantal. Om Stockholm stannar vid 900 000, blir ju den stora anläggningen onödig, så vida inte Stockholms säregna topografi kräver en annan bedömningsgrund.

Annons
Annons

Men framför allt måste staden se till att de näringsgrenar, som förlagts hit, få så goda villkor som möjligt. Det lönar sig inte att med konstgrepp locka hit industrier, som ha bättre förutsättningar på andra håll. Det enda avgörande är att skattebelastningen icke blir för tung. Avvägningen måste ske med hänsyn till gränsfallen, d.v.s. sådana företag, som helst skulle förläggas till Stockholm men som kunna placeras på annat håll, om skatter och hyror gemensamt bli orimligt höga i huvudstaden. Av dessa skäl är det för stadens framtid en uppgift av största vikt att hålla skatterna nere. Vilja stadens invånare tänka på framtiden, ha de alla skäl att bilda en stark front mot den socialdemokratiska utgiftspolitiken. Den farliga vägen att täcka utgifter med lån bör likaledes handhavas med försiktighet. En allvarlig varning ligger i det framtidsperspektivet, att ett lån, som nu upptages med en traditionell amorteringstid av 40 år, icke är återbetalat med mera än tre fjärdedelar vid den tidpunkt, då folkmängden har nått sitt maximum och kan befaras börja sjunka.

Annons
Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons