X
Annons
X

Winston Churchill: Hur komma framtida krig att utkämpas?

Winston Churchill efter ett möte med premiärminister Neville Chamberlain i London hösten 1938.
Winston Churchill efter ett möte med premiärminister Neville Chamberlain i London hösten 1938.

Det brukade sägas: "Brittiska krigsministeriet förbereder sig alltid för det senaste kriget". Det låg verkligen någon sanning i detta. Vi minnas alla vilken överraskning boerkriget var för de brittiska militära myndigheterna. När situationen började bli kritisk några veckor före själva krigsutbrottet, telegraferade Australien och Nya Zeeland och erbjödo sig att sända kontingenter att slåss sida vid sida med moderlandets trupper. Krigsministeriet blev lika förvirrat av detta förslag som Bumble blev när Oliver Twist bad om mera välling. Kolonitrupper i fält sida vid sida med reguljära brittiska stridskrafter! Vilken egendomlig syn! Men det var kanske i alla fall bäst att inte kränka de här kolonisterna, när de nu kommo med sina välmenta anbud; och efter mycken begrundan kablade krigsministeriet tillbaka: "Acceptera anbudet om kontingenter", men tillade: "Oberidet folk föredrages".

Kriget i Sydafrika hade knappt börjat förrän var och en insåg att det i främsta rummet var ett krig mellan gevärsskyttar till häst. Beridna styrkor erfordrades i stor omfattning. Kavalleriet måste lära sig att skjuta och infanteristerna att rida. Hela kriget gick i hästens tecken; och de kärva boerna, vildmarkens herrar, visade prov på strids- och manöveregenskaper som satte dem i stånd att möta reguljära trupper även när dessa utgjorde en betydande övermakt. Vad beträffar det engelska infanteriet och artilleriet så redo boerna undan för dem, eller runt om dem; och strövade för övrigt kring i sitt vidsträckta land som det behagade dem.

När parlamentet och den engelska allmänheten fingo klarhet om detta sakernas tillstånd, var allmänna uppfattningen den, att krigsministeriets telegram till Australien och Nya Zeeland ("Oberidet folk föredrages") inte just tillkommit i något inspirerat ögonblick.

När boerkriget var slut, sattes alla ansträngningar in på modernisering och reformering av engelska armén. "Låt oss inte göra ett likadant misstag nästa gång. Låt oss nu dra nytta av vad vi så dyrt fått lära oss i kriget med boerna!" Och så satte krigsministeriet i gång med att bilda stora förband av frivilligt kavalleri och utrusta dem med gevär. Man övade upp kompanier av beridet infanteri och lade självfallet största vikt vid de historiska engelska kavalleriregementena. Man beslöt att när nästa krig kom, om det någonsin kom, och kolonierna – eller dominierna, som de nu blivit – väl på nytt erbjödo kontingenter, så skulle man inte göra om sin gamla dumhet. Varje gång det var fara å färde gjorde sig krigsministeriet redo att telegrafera: "Beridet folk föredrages".

Annons
X

Alla de generaler, vilka nu började avancera till ledande poster inom engelska armén, voro kavalleriofficerare, fast övertygade att det "inte fanns något som gick upp mot stigbyglar". Sir John French, sir Douglas Haig, general Byng, general Gough och andra kommande män satte alla sin lit till kavalleriet. Men när så nästa krig kom, ganska oväntat, som ofta är fallet med krig, utvecklades det snart till skyttegravsstrider. Det blev i första hand ett infanteriets krig: ett krig med gevär, och speciellt med maskingevär.

Olyckligtvis hade krigsministeriet i London tänkt så mycket på kavalleriet, att just inga pengar blivit över för maskingevären. Endast två maskingevär kunde i medeltal tilldelas varje bataljon. Men de visade sig nästan genast vara ytterst dödliga och effektiva vapen. Några få kulsprutor i ett skogsbryn eller i ett litet näste nedgrävt i marken, kunde hejda och meja ner en hel stolt kavalleribrigad. Att slåss med tyskarna var, enligt vad det visade sig, en helt annan sak än att slåss med boerna. Lyckligtvis sköto våra infanterister så bra med sina vanliga gevär, att fienden trodde de hade en massa kulsprutor, då de endast hade några få.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Mycket snart låste arméerna fast sig längs den fruktansvärda fronten från Alperna till havet och grävde långa befästningslinjer, som bragte Marlboroughkrigens gamla belägringar i erinran. När väl fronten var helt sluten, funno kavalleristyrkorna – vilkas numerär var ofantlig på båda sidor – ingen möjlighet att komma åt varandra, eller att, som kavalleri, över huvud taget komma åt någon alls. De fingo lämna sina hästar bakom sig och bemanna skyttegravarna precis som om de varit vanliga infanterister. Krigsministeriets famösa telegram hade skickats femton år för tidigt. Om man bara gömt det i någon skrivbordslåda och tagit fram det 1914, skulle "Oberidet manskap föredrages" varit alldeles riktigt. Herrarna i ministeriet hade gjort vad många mindre framstående personer göra varje dag: de hade hållit på fel häst – eller rättare sagt, de hade inte hållit på någon häst alls, medan hästarna sprungo; och de hade hållit på hästen när han inte längre hade någon bana att springa på.

Allteftersom skyttegravskriget utvecklades, verkade det som om vi marscherade tillbaka genom århundradena. Allehanda vapen, som sedan länge varit ur bruk, kommo tillbaka. Soldaterna föredrogo ofta järnskodda klubbor framför gevär och bajonett, och framför allt togs handgranaten – för länge sedan lagd på hyllan – i bruk för skyttegravsraider. Skyttegravarna själva gåvo nytt liv åt gångna tiders terminologi. Bröstvärn och ryggvall, travers, skottglugg och skyttebank, sandsäck, skanskorg och fascin blevo sista skriket. Alltifrån början av 1915 skilde sig ett frontavsnitt på endera sidan mycket litet från de kringskansade linjer Marlborough anlade för sina belägringar, eller de linjer vid Torres Vedras bakom vilka Wellington försvarade sig i Portugal.

Man får inte tro att det bara var det brittiska krigsministeriet, som så plötsligt ställdes inför det oväntade. Fransmän och tyskar voro lika överraskade. De hade på båda hållen enorma kavallerimassor sysslolösa bakom fronten. De voro lika förbluffade över att finna sig i en labyrint av skyttegravar. Ingen visste hur man skulle komma fram: det var så svårt att komma fram, därför att närhelst någon visade sig, blev han omedelbart ihjälskjuten. Ingendera sidan förstod hur man skulle kunna återgå till den rörliga krigföring, som städse sysselsatt deras tankar och för vilken alla deras förberedelser träffats. Samtliga arméer utsattes för fruktansvärda blodbad innan generalerna fingo klart för sig hur lätt det är att döda folk med kulor.

Naturligtvis var de fastlåsta härarnas första ingivelse att begära hjälp av artilleriet. Tyskarna voro mycket snabbare därvidlag än engelsmän eller fransmän. De började snart använda betydligt grövre kanoner än de allierade. Det tog de senares militärledning nära ett år att få klart för sig, vilket oerhört antal tunga kanoner som erfordrades för att pulvrisera en sektion av fiendens skyttegravar. I själva verket var det ingen av våra stora strateger och tappra befälhavare, som framtvingade den ofantliga utveckling av det tunga artilleriet som så småningom kom till stånd. Det är sant att deras tankar börjat länkas in på dylika banor. Men det var en civil politiker, mr Lloyd George, som fördubblade och tredubblade det antal tunga kanoner, som generalerna begärde, och formade hela den engelska industrien till en enda väldig fabrik för att få dem tillverkade.

Men när denna massanskaffning av tungt artilleri genomförts 1916 och 1917 och det blev möjligt att nästan helt förinta ett särskilt avsnitt av fiendens front, visade det sig att metoden i fråga i stor utsträckning motverkade sina egna syften. Granaterna förstörde visserligen skyttegravarna, men de plöjde också upp marken så ohyggligt att den blev ett enda kraterfält. "Ovanligt kraftiga regn", sade man på 1800-talet, "följa i regel efter stora slag". Det var ingen brist på regn vid västfronten. Det strömmade ner. Granathålen fylldes med vatten. Dräneringssystemet ödelades, och ett hav av dy utbredde sig snart mellan de stridande och gjorde det svårare än någonsin att rycka fram.

Under tiden hade en del folk i England, som visst inte voro utrustade med några särskilda befogenheter, börjat på med egna funderingar. Så tidigt som 1914 hade de umgåtts med tanken på stålvagnar, försedda med maskingevär och avancerande i dyn på band och inte på hjul. Dessa nya stridsvagnar måste, det insågo de, vara stora nog att kunna arbeta sig tvärs över skyttegravarna. Det stod också från början klart att de borde skyddas genom konstgjord dimma eller rök. Det tog mycket lång tid att förmå strategerna och militärexperterna att befatta sig med sådana lekmannamässiga idéer. Det var endast med största svårighet och under bittert motstånd från fackmännen som en av dessa nya maskiner till slut tillverkades och i hemlighet demonstrerades för dem som makten hade. Men som tur var överlevde tankvapnet – vilket liksom det tappra infanteriet utsattes både för motståndarnas kulor och de egnas dumhet – även den misskötsel det rönte av dem för vars hjälp det var avsett. Det blev en ny faktor i kriget. Stundom spelade det en avgörande roll.

Så omedvetna om dess värde voro de engelska härförarna, att de under Sommeslaget 1916, när de inte hade mer än omkring trettio tanks färdiga, stucko denna stora nya hemlighet under tyskarnas näsa. Detta oförsiktiga avslöjande kunde ha lett till att engelsmännen blivit förgjorda med sitt eget vapen. Åtskilliga brittiska tanks blevo tagna av tyskarna. Med hänsyn till den stora intelligensen inom tyska generalstaben kunde man ha inbillat sig att dessa stridsmedel, på vilka två års studier och experiment blivit nedlagda, borde avslöjat sin betydelse när de väl en gång fallit i tyska händer. Ingalunda. Tyskarna stodo endast och gapade åt de erövrade troféerna och fortsatte att beställa massor av kanoner. Liksom brittiska krigsministeriet efter boerkriget fått i sina huvuden att det var på hästen allt berodde, så voro tyskarna och fransmännen också – med den engelska militärledningens fulla instämmande – övertygade att det nya kriget huvudsakligen var en fråga om kanoner.

Foto: SvD:s arkiv

Andra delen (18/5 1938)

Efter den drabbning på västfronten, då tyskarna erövrade åtskilliga engelska tanks, gingo två och ett halvt år under fruktansvärda strider, utan att Hindenburg och Ludendorff läto sätta i gång med någon tillverkning av det nya vapnet. De hyste inte ens någon önskan att få pröva det, förrän det redan var för sent.

Engelsmännen däremot, som tagit initiativet, utvecklade sin idé, och fransmännen följde exemplet, om också i något förändrad form. I slutsegern hade tankvapnet en ärofull del, och när kriget var över voro alla modernt tänkande militärer i alla arméer, både segrarnas och de besegrades, uppfyllda av stridsvagnsidén.

Jag är säkerligen en stark förespråkare för tanks, men jag måste uttala mina tvivel om att de komma att spela en lika avgörande roll i nästa krig som de gjorde i det förra. Faktum är att man alltid måste räkna med något nytt och oväntat. Alldeles särskilt gäller detta i en tidsålder, då tekniken går framåt så snabbt som nu. Kär en trollkonst väl förklarats eller avslöjats, är den inte längre underhållande. Framtidens militära genier måste hitta på något annat. De fula fiskar som finnas kvar i krigets ocean äro sannolikt lika många som de som dragits upp. Numera ha antitank-geväret och antitank-kanonen gjort sådana framsteg, att den arma stridsvagnen inte förmår bära en hud tjock nog att kunna stå emot deras projektiler. Därför äro militärerna numera böjda för att göra tanks mycket små och mycket snabbgående. Men om de äro små kunna de inte röra sig med stor hastighet över stridshärjad mark; och de kunna absolut inte gå över ett dike eller en skyttegrav av nämnvärda dimensioner.

Tanks komma tvivelsutan även framgent att spela en betydande roll. Men för min del betvivlar jag starkt att de någonsin mer skola hedras med en rangplats liknande den av år 1919.

En sak är viss i fråga om nästa krig, och det är att arméerna komma att begagna sina spadar betydligt mer än sina bajonetter. Så många små metallbitar – var och en i stånd att döda en man på fläcken – komma att yra omkring i luften, att man på ömse håll snart nog lär gräva ner sig för att få skydd. Man kommer att gräva diken för att hejda stridsvagnarna och skyttegravar och gropar för att gömma sig själv i. I annat fall är man snart död. En enkel mänsklig instinkt skall göra sig gällande: "Må jorden dölja mig".

Kulsprutornas och kulsprutegevärens ständigt tilltagande kaliber, effektivitet och antal komma jämte granater och flygbomber att köra ner två stridande arméers soldater i jorden och under jorden. Blir det fråga om framryckning, lär den ofta nog ske efter mönster av mullvaden. Kanske kommer någon att konstruera en mekanisk mullvad, som bygger skyttegravar med otrolig hastighet, eller som arbetar sig tvärs genom fiendens skyttegravslinjer, under markytan, i fullkomlig säkerhet. Eller kanske uppfinner man en tank som kan förvandla sig till mullvad och borra sig ner i marken.

Jag kastar fram detta endast för att illustrera min teori att man alltid måste tänka på något nytt. Och de som verkligen ägna sig åt att begrunda krigföringsproblem behöva inte frukta att det inte finns några lösningar. Det finns alltid en parad för varje stöt, och en fint för varje parad. Varje drag har sitt motdrag, och varje knep sitt svar. Sättet att komma på dessa lösningar är att grundligt tänka igenom vad det förgångna och erfarenheten lärt, och så använda sin kunskap icke till att reproducera de gamla metoderna utan till att planera något nytt och framför allt något oväntat.

Detta är vad generalerna borde göra. Ty nu för tiden kunna generaler, hur tappra de än äro, inte ta någon del i själva striden. De måste hålla till på bekväma tjänstelokaler och slott tjogtals kilometer från sina stridande soldater. Men de borde vara i stånd att göra något mer för dessa soldater än bara sända dem order att fortsätta anfallet utan hänsyn till förluster eller att hålla ställningen till sista man. De borde göra något mer än att enträget anropa regeringen om förstärkningar och kritisera politikerna för att dessa inte förstå sig på krig. De borde hitta på några knep själva, varigenom de kunde spara sina soldaters liv och slå fienden med förvirring och häpnad. Varför tänkte inte sir Douglas Haig eller general Foch eller marskalk Hindenburg eller italienarnas Cadorna på tankvapnet? Mannen i ledet hoppas intensivt att deras efterträdare i ett kommande krig skola visa litet mer originalitet.

Den traditionella engelska synpunkten är att vad en general behöver är karaktär. Engelsmännen föredra en solid och enkel man utan smak för nymodigheter. Han skall vara övernaturligt tystlåten. Om han till äventyrs råkar sysselsätta sig med tankeverksamhet, får han akta sig att förråda detta; i annat fall ödelägges förtroendet till honom. Men alla de stora härförarna i historien – Hannibal, Cæsar, Fredrik den store, Marlborough, Napoleon – voro mästare i att bygga sin strategi på överraskning.

Jag hoppas att vår kommande krigslednings män ha en del goda idéer, inte om det senaste kriget utan om det nästa (vilket Gud avvärje). Den berömmelse som historien skänkt stora fältherrar har berott på att de kunde vinna bataljer och krig på annat sätt än genom att anställa blodbad på tappra soldater: ett tröstlöst byte av liv mot liv med några fler överlevande kvar till slut på den egna sidan.

Men, inskjuter nu läsaren, vad har ni själv för idéer för nästa krig? Låt oss höra! Hur menar ni att det bör utkämpas?... Men även om jag hade några sådana idéer, skulle jag dra mig för att lägga fram dem om jag inte vore säker på – för det första – att de i god tid skulle accepteras av mitt eget land och – för det andra – att motsidan inte finge nys om dem. Därför skall jag bara ge ett par vaga och allmänna antydningar om några av de nya förutsättningar, som måhända komma att uppstå i händelse av ett krig mellan stora landstyrkor.

Först och främst kommer det att på ömse sidor finnas kraftiga, på förhand anlagda befästningslinjer, som motståndaren får mycket svårt att bryta igenom. Kanske lyckas han inte alls med någon genombrytning; och lyckas han kommer han att befinna sig som på en havsvik där han utsättes för eld från alla stränder. Antagligen är han belåten att fortast möjligt få dra sig tillbaka.

Förhoppningen att man med enorma mängder motoriserade fordon och tanks skall kunna ta sig över dessa befästningsgördlar kommer sannolikt att gäckas.

Var nations hela styrka män och kvinnor kommer att användas i arméerna och i vapen- och ammunitionsfabrikerna. Men detta innebär inte att frontledningen kommer att förfoga över fler soldater än under det senaste kriget. Utvecklingen i luften har förändrat bilden: nu bredes kriget ut över hela landet i stället för att som tidigare utkämpas blott vid fronterna. Flygmaskiner komma icke blott att kasta bomber över fienden, de komma också att transportera betydande truppstyrkor genom luften för att plötsligt, utan föregående varning, landsätta dem än här och än där, i zoner hundratals kilometer bakom fronten. Varje fabrik, varje järnvägsknut, varje viktig bro måste följaktligen ställas under bevakning, icke som hittills av ett fåtal milis- eller landstormsmän utan av effektiva, välorganiserade styrkor. I annat fall komma de förbindelser, som äro ett livsvillkor för de stora arméerna, snabbt att avskäras och bringas ur funktion. Kanske kunna trupperna vid fronten helt svältas ut genom att väg- och järnvägssystemen, som förmedla deras tillförsel, slås sönder.

I varje fall komma betydande styrkor av övat folk, som förr skulle kämpat i första linjen, att få dras tillbaka för att skydda de oräkneliga vitala punkterna i landets inre. Om ena sidan visade sig mer förfaren i att landsätta trupper med flyg långt inne i hjärtat av fiendelandet, bleve resultatet förmodligen att stora mängder invasionstrupper in spe finge dras tillbaka från fronten. Hittills förefaller det som om ryssarna kommit längst i detta hänseende. Sålunda kan det inträffa, att vi få se mindre arméer vid stridsfronterna men massor av soldater spridda över hela de krigförande ländernas territorier till värn för sårbara punkter. Detta kommer att göra det ännu svårare att rycka långt in i ett väl försvarat land. Å andra sidan kommer det att dra in hela civilbefolkningen i kriget. Ingen kommer att vara trygg, och alla komma att behövas.

Men förflyttning av soldater genom luften kan naturligtvis utföras endast av den sida som har herraväldet i luften. Vi måste sålunda föreställa oss att en strid om detta herravälde blir det första stadiet, och förmodligen det avgörande, i ett stort europeiskt krig. Det förefaller mycket sannolikt att om de båda luftstyrkorna äro tämligen likvärdiga, så kommer den, som koncentrerar sig på att anfalla militära mål, förstöra fiendearméernas förbindelselinjer och slå fiendesidans luftstridskrafter både i luften och vid deras baser, snart att ha ett stort övertag över den sida som bara sätter i gång och bombarderar och mördar civilbefolkningen i hopp att skrämma den till fred. Den sida som slåss mot soldater och militära mål kommer sannolikt att ge barnamördarnas brigader en hård krigsläxa. Personligen tror jag inte att avsiktliga massakrer på invånarna i stora städer komma att avgöra ett framtida krig, även om vi i England självfallet äro särskilt sårbara. Men jag är övertygad om att det bästa försvar som står till buds är att bekämpa fiendens väpnade styrkor i luften och lämna kvinnor och barn i fred. Detta kan komma att visa sig icke blott ridderligt utan också lönande.

Men ännu bättre: intet krig alls!

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Winston Churchill efter ett möte med premiärminister Neville Chamberlain i London hösten 1938.

Bild 1 av 2
Foto: SvD:s arkiv Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X