”Hur kan jag vilja ha en annan än den jag lever med?”

”Hur kan min hjärna tänka fram åt mig att jag ska lämna allt detta jag arbetat för, för en man och ett liv som jag inte egentligen vet så mycket om på djupet?”, skriver en läsare som lockas av en annan än den hon lever med.

”Prata med din sambo och var så öppen du orkar”, råder Idagsidans psykolog.

Publicerad
SvD:s psykolog Madeleine Gauffin

SvD:s psykolog Madeleine Gauffin

Foto: Ingvar Karmhed / Svenska Dagbladet
Annons

FRÅGA: För något år sedan skrev jag till dig och fick ett svar som gav mig en knuff i rätt riktning. Jag hoppas därför att det är ok att än en gång skriva, även om ämnet är uttjatat i din spalt.

Jag har arbetat hårt med att få livet innehållsrikt, och har byggt upp ett gott nätverk och rykte inom en konstnärsbransch som jag tidigare drömde om att få vara en del av. Vid sidan om har jag en fin partner som stöttat mig när allt varit tungt och som jag inte kan tänka mig ett liv utan. Två-tre år sedan såg slumpen till att jag fick träffa en man, en aktad konstnär som jag sett upp till under väldigt många år. Vi kom bra överens och jag fick lite fjärilar i magen som jag tänkte var en naturlig reaktion på att få träffa någon man beundrar. Sedan träffades vi igen på olika nätverksträffar, umgicks lite mer på tu man hand och jag började inse att jag blivit ytligt förälskad i honom men intalade mig själv att det inte var någon fara för att han förmodligen bara såg mig som en alltför ung beundrarinna. Vi börjar samarbeta i olika projekt men jag kunde inte tänka neutralt på honom. Samtidigt ansträngde jag mig på hemmaplan med att se till att jag och min partner ska ha roligt tillsammans, men i bakhuvudet finns alltid den andre.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons