Annons
X
Annons
X

Hur jag satte min sista potatis på Moderna

DEBATT. Storstädernas gallerister har skamlöst och utan konkurrens bildat kartell, skriver Marianne Lindberg De Geer.

(uppdaterad)

I min artikel om Moderna museets missuppfattning av sitt uppdrag visavi Modernautställningen, fick också galleristerna en släng av sleven, beroende på det som galleristen Niclas Östlind skrev om pengar i systemet. Jag kontrade med att mer pengar skulle finnas om inte galleristerna i storstäderna skamlöst och utan konkurrens bildat kartell. De har utan diskussion bestämt att
minst 50 procent av försäljningspriset på ett verk ska tillfalla dem.

Galleristerna är få, konstnärerna många. I den här hanteringen finns inga skriftliga avtal. Protesterar man pekar de mot dörren.

Eftersom konstnärerna konkurrerar om det lilla ljus som faller på denna sektor i kulturlivet, är det begripligt, men inte desto mindre sorgligt, att de konstnärer som lyckas få en plats på ett galleri inte vågar ställa villkor, inte frågar sig vad de får för pengarna. Till exempel är det så att om du har ett galleri i Stockholm så betyder det att du inte får ställa ut på ett annat galleri i samma stad. Du kan aldrig mer sälja konst i ateljén, alla affärer måste ske genom den galleristen. Om du ställer ut i annan stad och där får betala 30 procent så ringer din gallerist och kräver procentsatsen upp till 50 procent. Om det var så att galleristen blev en agent som såg till att trycka kataloger, fixa utställningar utomlands, förskottsbetala produktionskostnader etcetera för konstnären, som också hade visst inflytande över galleriverksamheten, då kanske man skulle kunna ta procentsatsen under övervägande. Det vill säga om man över huvud taget får sina pengar, ett scenario som många konstnärer alltför väl känner till. Konstnären hamnar i händerna på ett avtal, som liknar horans till hallickens.

Annons
X

Den andan finns i galleristen Sandström Nilssons artikel: ”Är det så verkligheten ser ut Marianne? Nej verkligen inte och det vet du också.” Det är tonen till ett barn som inte lyssnar på fröken.

En annan, än mer skrattretande och smalklös ton håller Ann-Sofie Noring när hon ger sig själv och sitt museum den gränslöst berömmande recension som ingen annan velat skriva. Och hon avslöjar också en nedlåtande och maktfullkomlig attityd mot en enskild konstnär som vågar debattera.

Så visar konstens hanterare vilket pris den betalar som vill påverka utövarnas villkor.

Marianne Lindberg De Geer

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X