Humanitära krig – finns de?

Under en längre tid har en slags invänjning i krigskultur skett i Sverige. Vi har fått lära oss att krig i dag kan vara ”humanitära” och utförs med hjälp av ”precisionsvapen”. Men vi måste bekämpa normaliseringen av kriget, och försöken att få oss att se kriget som ett ofrånkomligt inslag i mänsklighetens liv. Det skriver författaren Margareta Zetterström.

Under strecket
Publicerad

En krigsskadad 12-årig pojke, Asadullah Daad Mohammad, talar med sin pappa på Röda korsets center i Kabul, Afghanistan.

Foto: KAMRAN JEBREILI/AP
Annons

För bara några decennier sedan levde svenska folket i förvissningen att krig och ockupation är det värsta som kan drabba ett land och att fred och frihet är det högsta goda. Vi prisade oss lyckliga över att i 200 år ha sluppit krigets fasor och såg vår neutralitet och alliansfrihet som en ovärderlig skatt.

Jag skriver ”vi” fastän jag vet att det också fanns de som ogillade denna politik, som ansåg den feg och hellre ville se en mer aktivistisk linje. Men sådana krigsförespråkare var trots allt i minoritet, och det är ingen överdrift att påstå att den svenska neutraliteten hade ett massivt stöd i folkdjupet. Denna politik var heller inte nationellt egoistisk i den meningen att det bara var svenska intressen som gagnades därav. Nej, denna politik grundade sig på folkrätten och uppfattades ute i världen som ett stöd för alla (speciellt små) nationers rätt att leva i fred och få sin suveränitet respekterad även av stöddiga stormakter. Sverige var också, på den internationella arenan, en stark förespråkare av nedrustning, inte minst vad gäller kärnvapen. En fredens röst som försvarade folkrättens förbud mot aggressionskrig och som, med stöd i FN-stadgan, hävdade att stater bara har rätt att ta till vapen i självförsvar, när de blir angripna utifrån. Vilket ledde till att vi ansåg det självklart med allmän värnplikt och ett militärt försvar vars uppgift var att skydda det egna landet och avskräcka presumtiva angripare.

Annons
Annons
Annons