Annons
Gäst

Fredrik Johansson: Hultqvist och Haveriet

Har gjort det han kan.
Har gjort det han kan. Foto: Erik Simander/TT / TT NYHETSBYRÅN
Publicerad

IT-skandalen vid Transportstyrelsen - eller ”Haveriet” som Stefan Löfven valt att benämna den - har skördat sina första politiska offer.

Vid regeringsombildningen i onsdags lyfte Stefan Löfven ut Anders Ygeman och Anna Johansson ur regeringen. Även om liturgin krävde att statsministern talade om att de bett om entlediganden.

Allianspartiernas hot om misstroendevotum och ett betydande och växande medialt tryck blev till slut för mycket. De ministrar som Löfven haft förtroende för i måndags var fyrtioåtta timmar senare förbrukade.

Annons

Att Anna Johansson under nästan ett och ett halvt år inte kunde hålla sig informerad om ”haveriet” eller om att en av hennes generaldirektörer var föremål för polisutredning blev till slut för mycket.

Att hon valde att lägga skulden på sin sedan tidigare sparkade statssekreterare räckte inte, utan lade snarast rätt mycket lök till en redan färdiganrättad lax.

Även Anders Ygemans situation blev allt mer ohållbar. När han försökte förklara sin underlåtenhet att informera statsministern med att det inte rörde sig om information man delade på en ”fikarast” rörde han sig snabbt mot gränsen av det uppenbara löjet.

När han sedan sade sig ha behövt en ”särskild lokal” för att informera Stefan Lörfven överskred han denna gräns med mycket bred marginal.

En vuxen person som under drygt ett år i sin roll som inrikesminister inte klarar av att boka upp en lokal för att informera Sveriges statsminister om en betydande risk för rikets säkerhet bör göra något annat. I Ygemans fall är detta annat nu tydligen att vara socialdemokratisk gruppledare i Riksdagen.

Enligt medieuppgifter ska Ygeman vara lovad en comeback i regeringen. Det får nog sägas vara något som får återstå att ses. Det påminner lite om Ingvar Carlssons motsvarande löfte till Anna-Greta Leijon efter Ebbe Carlsson-affären 1988. Med känt utfall.

Återstår nu alltså Peter Hultqvist.

Många har imponerats av Stefan Löfvens hantering av detta och pressen sägs nu ligga på Alliansen, som står inför att fullfölja ett misstroende mot en minister som anses både duglig och populär.

Peter Hultqvist förklarade själv på presskonferensen att han inte gjort något fel och att hans departement närmast skolboksmässigt hanterat ”haveriet”.

”Jag känner att jag har gjort det jag kan och har skyldighet att göra i det här sammanhanget.”, slog han fast på fråga.

Försvarsministerns argument är att berörda myndigheter - Transportstyrelsen och Säpo - sorterar under Närings- respektive Justitiedepartementen.

Hultqvists uppgift var att tillse att hans fögderi - det vill säga Försvarsmakten - vidtog nödvändiga åtgärder. Där stannar hans ansvar och det säger han sig ha fullgjort. Han har ”gjort det jag kan”.

Detta håller inte. Det är riktigt att det var på Transportstyrelsen som haveriet inträffade och att det därmed åvilar Anna Johanssons portfölj.

Men varför informerade inte Hultqvist statsministern om att Försvarsmakten haft att hantera en - till synes betydande - säkerhetsrisk? Oavsett var den uppstått?

Om man leker med tanken att motsvarande situation uppstod utanför staten, dvs om Försvarsmakten haft att hantera en risk/ett hot som inte var något annat statsråds ansvar, vad hade Hultqvist gjort då?

Det finns rimligen ingenting som hindrar Peter Hultqvist från att informera sin statsminister om vad som hände på Försvarsdepartementets ansvarsområde.

Anna Johanssons ansvar stannar rimligen vid ”sin” myndighets haveri, hanteringen av dess konsekvenser för andra myndigheter är ju respektive övriga statsråds ansvar.

Det är inte självklart att Hultqvist kan hänvisa till Anna Johanssons ansvar för att han inte har informerat Stefan Löfven om ”haveriets” konsekvenser för Försvarsmakten.

Det är möjligt att försvarsministerns och statsministerns ytterst ortodoxa tolkning av konstitutionellt ansvar håller. Politiskt framstår Peter Hultqvist som direkt svag. I synnerhet om han på allvar menar att han gjort det han kan.

Vad handlar då detta om?

Om man bortser från det som hänt i Transportstyrelsen, så är ”haveriet” en fråga om regeringens interna och externa informationsdelning/givning. Eller - rättare sagt - brist på sådan.

Den hyperformalistiska försvarslinje som Stefan Löfven och hans ministrar söker sälja in som konstitutionellt korrekt borde rimligen komma med ett betydande politiskt pris.

Vad de senaste veckorna visat är att Stefan Löfven leder en illa koordinerad och samordnad regering och att hans statsråd inte finner det viktig att informera honom ens om händelser av betydelse för rikets säkerhet.

Vi har en regering där statsråd är totalt i mörkret vad gäller viktiga händelser inom det egna ansvarsområdet. Och där ministrarna uppenbart inte pratar med varandra, trots att beslutsfattandet faktiskt formellt är kollektivt.

Föresvävade det aldrig Anders Ygeman eller Peter Hultqvist att åtminstone nämna detta för Stefan Löfven? Funderade man aldrig - under drygt ett års tid - på att fråga Anna Johansson om hur situationen på Transportstyrelsen utvecklade sig? Vilket - bortsett den rent kollegiala dimensionen av en sådan fråga - rimligen hade ett direkt intresse för både Ygemans och Hultqvists direkta ansvarsområden.

Hultqvist må inte ha ansvar för Transportstyrelsen, men om ”haveriet” där exponerat Försvarsmakten för risk skulle man ju kunna tro att han hade ett intresse av att tillse att Transportstyrelsen fick ordning på torpet. Åtminstone fråga sin ministerkollega. Och om han då uppfattat att infrastrukturministern inte informerats om problemen på Transportstyrelsen? Vad skulle det sagt om försvarets fortsatta riskexponering?

Det är möjligt att man agerat konstitutionellt korrekt (vilket ju dessutom faktiskt också i avgörande delar är en politisk och inte en juridisk bedömning), men regeringen framstår här faktiskt som direkt dysfunktionell.

Sammanfattningsvis:

För det första var statsministern inte informerad om ett tydligt hot mot rikets säkerhet. Man kan spekulera i hur omfattande och akut hotet var - möjligen är de maxalternativ som cirkulerat i media i överkant, men att Stefan Löfven inte var informerad om det förblir högst anmärkningsvärt.

När statsministern får frågan säger han att han gärna hade velat veta. Närmast av kuriosaskäl, får man intryck. Det spelade inte så stor roll, men det hade inte skadat för honom att veta.

Här hopar sig frågorna. Om Stefan Löfven inte kände till detta, vad är det mer han inte känner till? Varför blir han inte informerad? Är han otillgänglig? Ointresserad? Beror det på koalitionsregerandet?

Hur kommer det sig att inte ens statsministerns statssekreterare - en funktion som är ytterst central i det svenska regeringskansliet - visste förrän sent 2016?

Hur man än vänder och vrider på detta framstår Stefan Löfven som en svag statsminister som inte verkar ha en central roll i viktiga frågor.

Detta ska dessutom ses mot bakgrund av det Säkerhetspolitiska råd som Stefan Löfven inrättade en bit in på mandatperioden och där både Ygeman och Hultqvist suttit/sitter.

När Peter Hultqvist intervjuades i P1 morgon igår så fick han flera frågor om detta råd och svarade undvikande. Tydligen är inte omfattande IT-haverier på för svensk säkerhet centrala myndigheter något som dryftas där, utan man ägnar mötena åt mer ”övergripande och generella” frågor.

Detta rimmar inte helt med den beskrivning som Stefan Löfven givit detta råd. När statsministern i februari 2015 svarade på en moderat interpellation om rådet slog Löfven fast att det inte vara beslutande (vilket det rent konstitutionellt svårligen kan vara), men att det:

”har inrättats för att regelbundet kunna diskutera en samordnad hantering av frågor som rör Sveriges säkerhet i bred bemärkelse. Jag har själv lett rådets samtliga möten, där även vice statsministern, utrikesministern, försvarsministern och inrikesministern har deltagit. Även andra statsråd har vid behov kunnat delta i rådets arbete, liksom vissa statssekreterare. Det gäller även företrädare för myndigheter som har vara direkt berörda och som fått göra föredragningar för rådet.”

Vilka är de ”övergripande” frågor man talar om? Man hade gärna velat veta. Vad hände med det Statsministerns beskrev som samordnade ”hantering”?

Och rör inte ”haveriet” på Transportstyrelsen ”Sveriges säkerhet i bred bemärkelse”?

Vad som av statsministern beskrivits som en viktig samordningsfunktion för centrala svenska säkerhetsintressen, är enligt försvarsministern mer av en sorts seminarieövning.

Man kan ju undra hur det kommer sig. En spekulation är att det handlar om Samarbetsregeringens sammansättning. I Säkerhetspolitiska rådet sitter som bekant även representanter för miljöpartiet.

Dels kan man fråga sig om de socialdemokratiska statsråden litar på de miljöpartistiska representanterna i denna fråga. Dels ska det inte uteslutas att Ygeman och Hultqvist inte varit helt entusiastiska över att lyfta ett ”haveri” på en annan socialdemokratisk ministers departement.

Det leder ju också till frågor kring vad miljöpartiet har vetat. Har koalitionspartnern informerats? När och i så fall av vem? Om inte, varför inte?

Miljöpartiets statsråd har stilenligt också varit närmast totalt osynliga i den här processen.

Peter Hultqvist hävdade dessutom i P1 Morgon att det inte skulle vara hans ansvar att ta upp frågan i rådet, utan att det skulle ankomma på Näringsdepartementet.

Men någon representant från Näringsdepartementet sitter inte permanent i rådet och Hultqvist får då antas mena att Näringsdepartementet skulle informerat Statsrådsberedningen om frågan, för att statsministern själv sedan skulle ta upp den. Eller tillkalla sig Anna Johansson - som ju inte hade någon kunskap i frågan - i ärendet.

Peter Hultqvist förefaller aldrig ha frågat sig varför frågan inte kom upp, eller ha övervägt att lyfta det reparationsarbete som Försvarsmakten ägnat sig åt.

För det andra informerades inte riksdagen. Peter Hultqvist gör en stor affär av att Försvarsutskottet nu fått en redogörelse. Men det är först efter att frågan blivit publik och han blivit kallad. Samtliga statsråd har här uppenbart struntat i att informera relevanta utskott. Löfven har inte informerat partiledarna eller Utrikesnämnden.

Stefan Löfven väljer här att gömma sig bakom den pågående Säpo-utredningen,

”– Här har vi återigen säkerhetsklassad information, information som har ett skyddsvärde, som vi måste vara ytterst ytterst försiktig med och det finns också formella sekretessregler för hur vi får hantera detta.

Han menar att han hade planerat att informera de andra riksdagspartierna.

– Vi ska lämna ut det här när vi har en samlad bild av vad det är, då ska vi naturligtvis delge oppositionen. Men under tiden som utredningarna och förundersökningarna pågår gör vi inte det.”

Det är naturligtvis rent nys. Vi kan ju leka med tanken vad en socialdemokratisk partiledare i opposition hade tyckt om att inte bli informerad om en risk för nationell säkerhet, med hänvisning till Säpo-sektretess.

Det hela får en ytterligare twist av att statsministern först i vintras kände till utredningen.

Men hans försvar handlar naturligen om varför hans regering inte informerade riksdagen förrän media avslöjade skandalen. Här kommer det finnas anledning till en direkt granskning av statsministerns agerande ur ett konstitutionellt perspektiv, ur ett politiskt är agerande uppenbart anmärkningsvärt.

Att riksdagen och oppositionen inte är informerade har i sin tur minst två dimensioner. Dels en demokratisk. Regeringen är inte skyldig att i tid och otid informera riksdagen, men riksdagen står över regeringen och stora hot mot rikets säkerhet kan inte undanhållas parlamentet med hänvisning till Säpo.

Men det finns också ett mer konkret skäl kopplat till statsledningskontinuitet. Att oppositionen hålls informerad om stora säkerhetspolitiska frågor är viktigt för att en ny regering utan dröjsmål ska kunna fungera i statens grundläggande funktioner.

Det enda vi vet säkert om regeringen Stefan Löfven är att den inte kommer att sitta för evigt. Statsmannaskap och ledarskap handlar därför också om att inse det och agera därefter. Det har Stefan Löfven inte gjort och så heller inte Peter Hultqvist.

Detta blir inte mindre viktigt under nuvarande parlamentariska läge. Stefan Löfven leder en minoritetsregering som styr på ett mycket tunt parlamentariskt underlag. Under hela mandatperioden har regeringen levt under hotet att bli avsatt.

Haveriet på Transportstyrelsen synes mig symptomatisk för Stefan Löfvens regeringstid. Samarbetsregeringen är ett motvilligt resonemangsäktenskap där Stefan Löfven förefaller ha misslyckats att bygga en regering där statsråd känner ansvar utanför det egna omedelbara fögderiet.

Men inte bara det, han håller sig inte informerad om centrala frågor för rikets säkerhet och hans statsråd och medarbetare verkar inte se det som självklart att han är det.

Peter Hultqvist har under drygt ett års tid valt att inte informera statsministern om att Försvarsmakten genomfört ett - till synes betydande - reparationsarbete för att hantera en akut risk för svensk nationell säkerhet.

Hans argument för det är strikt formalistiska.

”Jag har gjort det jag kan”, säger Peter Hultqvist.

Om det verkligen är sant finns det högst begränsade skäl att låta sig imponeras. Sverige behöver en försvarsminister som kan mer än så.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons