Hulténs agerande en gåta – men inget mysterium

BRILLOAFFÄREN. Pontus Hultén kände sig sviken av den konstvärld som han var en viktig del av, och av hur svenska staten hanterade hans pension. Filmaren Peter Cohen minns några samtal med Hultén på 90-talet som kastar ett nytt ljus över skälen till den uppmärksammade försäljningen av Brilloboxar.

Under strecket
Publicerad
Annons

Liksom Thomas Anderberg har jag anledning att beklaga att döda inte kan tala. Men jag ser hans bok ”Den stora konstsvindeln” som en ”björnkram”. Otjänsten gäller såväl konsten som Pontus Hultén. För han är märkvärdigare än så; Hultén stod på ett unikt sätt utanför den oheliga treenighet som skrivs konstnär, månglare och estetisk överstepräst.

Jag är ingen Hulténkännare. Tillhörde heller inte Hulténs närmare vänkrets. Däremot umgicks vi privat två korta perioder 1995 och 1996. Vi gick ut och åt, pratade en del, också om saker av lite mer privat natur. Första gången föreläste jag vid Hulténs konstinstitut i Paris, och 1996 bad han mig att komma till Basel för att strukturera ett filmmaterial om Jean Tinguely och Niki de Saint Phalle inför invigningen av Tinguelymuséet som han ledde.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons