SvD Perfect Guide
Annons

Hugo Rehnberg: Tjatmänniskorna utnyttjar min konflikträdsla

Text: Hugo Rehnberg - 6 september 2019

Lördagar innebar antingen himmel eller helvete för min kompis. Strax efter lunch brukade hans pappa smita ner till tobakshandlaren på hörnet för att köpa lördagsgodis åt sina söner. Han återvände alltid med två välfyllda vita papperspåsar prydda med gröna, gula och röda cirklar. Problemet: de var tre bröder. En blev alltså utan påse, vilket var högst medvetet. När brodern som gått lottlös hulkade fram ”varför?” till pappan blev svaret alltid detsamma: ”För att livet inte är rättvist.”

Lite hårt kanske, men den här sortens karaktärsdanande uppfostran är inte ovanlig.

Alla har olika orättvise-triggers. Något som blir tydligt när jag gör en snabbundersökning på Perfect Guide-redaktionen. En av mina kollegor kan aldrig komma över den vite mannens privilegier. Någon annan hatar gud för att fertilitetsfönstret stängs tidigare för kvinnor än för män. En tredje sörjer den kemiska obalans som gör att vissa människor betraktar glaset som halvfullt, medan andra ser ett halvtomt. Andra smärtpunkter: män som får behålla sin vågiga kalufs efter 50 och att oplanerade slashasar på något sätt alltid lyckas komma undan.

Annons
Annons

Själv avskyr jag att de som skriker högst och mest i alldeles för hög utsträckning får sin vilja igenom. Jag är inte säker på om det bör klassificeras som en orättvisa men att tjatmänniskor lyckas utnyttja konflikträdda är en irriterande glitch i våra interpersonella relationer.

På Gärdet häromdagen bevittnade jag hur en äldre dam malde sönder en cykelreparatör om att hon borde få gratis slangbyte eftersom mannen inte hunnit reparera hennes cykel före semestern. Han försvarade sig tappert i några minuter men det var en ojämn kamp. Han saknade hennes uthållighet och känsla av självberättigande och till slut gav han upp. Det var ren tortyr att tvingas titta på.

Kanske handlar det om att jag föddes utan cojones, utan chutzpah – jag är en hopplöst svensk knyta näven i fickan-människa som inte pallar att säga till när servitören slagit in en öl för mycket på notan.

Kanske handlar det om skev barnuppfostran. Vi tutar i våra ungar att tjat inte lönar sig. Delvis för att de inte ska utvecklas till olidliga monster, men också för att vi gärna vill tro att det stämmer. Men innerst inne vet vi att det är lika sant som att ögonen riskerar att låsa sig om man tittar i kors.

Annons