Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Perfect Guide

Hugo Rehnberg: Tacksidorna förstör litteraturen

Alex Schulman och Sigge Eklund förde ett intressant resonemang i sin podcast nyligen. Ämnet var modern litteratur och tesen duon drev var – ungefär – att många unga författare vägrar att följa dramaturgiska modeller. De sätter en ära i att skita i berättandets grundläggande regler, strukturen som gör en historia begriplig.

Annons

Jag delar inte åsikten att detta är den moderna litteraturens största problem. Inte heller att boven är Storytel, sänkt biblioteks-stöd, kortsiktiga förläggare eller vår ständigt minskande koncentrationsförmåga.

Det absolut största problemet med samtidslitteraturen är tacksidorna. De meningslösa, långrandiga och i många fall groteskt lismande sidorna i slutet. Alldeles för många nykläckta författare tar där chansen att sticka upp näsan i kulturkändisrövar de träffat uppe på förlaget.

”Tack Jan och Ann-Marie för ert ovärderliga stöd och för att jag fick låna ert storslagna skärgårdshus under skrivprocessen.” ”Tack P.O. Enqvist för att du krävde denna roman av mig och inte accepterade ett nej”. ”Tack Lena Andersson, för våra gemensamma simturer, ditt knivskarpa intellekt och dina omistliga inspel.”

Ursäkta, jag måste bara luta mig ut ur läsfåtöljen och kaskadspy över parketten.

Om det inte är kändiskramande, så är det ömhetsbetygelser till hundratals okända kompisar. Vilket inte är en sekund bättre.

”All kärlek till Frallan, Betsy, Tom-Tom, Tarmen, Fido, Snygg-Mackan, Lilla My, Bagarn, Gullgurkan, Muffen, Mammi, Papi och Darlingson – vi ses på discobowlingen på onsdag”

Varför hetsar han upp sig över något som inte riktigt är vår tids stora ödesfråga? undrar du.

För att det inte är obetydligt. Att läsa skönlitteratur innebär att man ingår ett avtal med författaren. Jag väljer att acceptera den värld du byggt upp, trots att den är ganska overklig. Och jag tillbringar många timmar inne i ditt universum, och kanske lär mig att gilla dina kantiga karaktärer och din underfundiga humor.

Jag uppskattar ditt konstverk. Så efter en riktigt bra slutscen vill jag inte behöva vända blad och inse du är en pretentiös brunnäsa. Det förstör min upplevelse. Det är som att kliva direkt från Dramaten till Instagram.

Varför det blev så här?

Gösta Berlings saga avslutas inte med några blödiga ord från Selma Lagerlöf: ”Tack Valborg, för att du är du.” Röda Rummet innehåller inget patetiskt tacktal till någon alkoholiserad bartender på Berns.

Det passade sig inte då. Det passar sig inte nu heller.

Till Toppen