SvD Perfect Guide
Annons

Hugo Rehnberg: Skrivkramp är bara bullshit

Text: Hugo Rehnberg - 19 juni 2019

Fredag morgon på mitt stamfik i hörnet av Storgatan och Styrmansgatan. Vid bordet intill sitter – som vanligt – läkaren och författaren Anders Hansen och hamrar på sitt tangentbord. Människan har en overklig arbetsmoral.

Slår upp datorn, öppnar ett tomt worddokument och ställer mig frågan alla kolumnister gör varje vecka: ”Vad känner jag extra starkt för just idag?” Svaret är, som i nio fall av tio, ”Absolut ingenting, jag önskar att jag vore fyrvaktare istället.”

Det är ett märkligt yrke. Ytterst få skrivande människor njuter av att skriva. Däremot gillar de flesta känslan efter att ha skrivit något. Det påminner om löpning. Plågsamt medan det pågår, men den hägrande endorfinbelöningen gör att man pinar sig igenom det. 

Skribentens känsloliv hänger samman med var i skrivandeprocessen man befinner sig. Allra värst är det vita arket. Det kan vara förlamande. Men skrivkramp är bara bullshit, något prokrastinerare hittat på för att slippa erkänna att de skjuter upp arbetet ännu en dag. Ett ord, sen ett till, och med lite tur har man snart en mening. 

Annons
Annons

En mindre extas uppstår när texten är redo att mailas vidare till redaktör. Men känslan är skör och kan hastigt förmörkas om redaktören återkopplar med ”förslag till förbättringar”. 

Det jävliga är att skrivande är så personligt. Även om man inte skriver Knausgård-biografiskt har texten knådats genom intellektet och därigenom blivit del av ens person. Effekten: Om någon avskyr min text avskyr de även mig. Det är självplågande. Och internet har inneburit nya dimensioner av skribentmasochism. Att fundera över vad ens text ska konkurrera med är både piska och disciplinboll. Varför skulle någon vettig människa hellre läsa mina ord än att se nya avsnittet av Billions, spela nätpoker, gå loss på e-handlarnas försommarreor eller frossa i bilder på sommarhus, gulliga kattungar och klädlösa influencers? 

För skribentens verkliga mardröm är inte att bli hatad, utan att bli ignorerad. Hjalmar Söderberg hade helt rätt: ”Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Så varför blir jag inte fyrvaktare istället? Journalisten och författaren Joan Didion har sammanfattat det bäst. Hon skriver för att få reda på vad hon egentligen tänker och känner. Ungefär så är det. 

Glad midsommar.

Annons