Perfect Guide

Hugo Rehnberg: Om fem år pratar ingen i telefon

Min telefonmoral grumlades tidigt. Så fort jag lärt mig säga ”Hallå Rehnberg” ansåg pappa att jag var kvalificerad att svara i telefon.

Annons

När det ringde ställde han sig tätt intill mig i hallen, medan jag lyfte den grå bakelitluren. Oftast var det farmor, då småpratade vi en stund innan han tog över. Inte sällan var det en skivbolagsdirektör från Skara som ringde för att övertyga pappa – som då var nöjeschef på Sveriges television – att Kikki, Herreys och Carola förtjänade mer airtime. När den bräkande västgötskan strömmade ur telefonen, började pappa skaka frenetiskt på huvudet och drog pekfingret över strupen. Budskapet: han var inte hemma.

Blåljugande femåringar är inte vackert, men jag lyfte åtminstone på luren.

I dag är det ingen som svarar i telefon.

Jag undrar vad Alexander Graham Bell hade tyckt. Efter att ha uppfunnit telefonen föreslog han att vi skulle svara i den med ett enkelt ”Ahoy”. Som man gjorde på sjön. Ahoy fick aldrig fäste – men i över 100 år var det ändå kutym att svara i telefon. Att bara låta det ringa var lika oförskämt som att inte öppna ytterdörren när någon knackade på.

Telemarketing-branschen drog nytta av denna inbyggda artighet. Men när hälften av alla telefonsamtal plötsligt kom från främlingar som ville sälja på oss tidningsprenumerationer, ränteförsäkringar och tv-abonnemang, började vi utveckla telefonskräck.

Och med nya – mindre intima – kommunikationsvägar som mail, sms och Facebook blev telefonsamtalet så småningom obsolet. 2018 känns det nästan märkligt att svara i telefon. Jag trycker grönt på max tio procent av alla inkommande samtal.

Även företagen har telefonskräck. De gör allt för att man inte ska kunna nå dem. Häromåret började mitt Spotify-konto strula. Men att få tag på en levande varelse som över telefon kunde vägleda mig genom problemen var en Kafka-liknande upplevelse. Det gick bara inte.

För 20 år sedan var telefonsamtalet fortfarande navet i våra sociala liv. I dag har det ungefär lika stor chans att överleva som dieselbilar och hyrfilmsbutiker.

Jag ska inte bli sentimental. Att gråta över telefonsamtalets hädanfärd är som att deppa över att män inte längre bär hatt eller bjuder varandra på martiniluncher. Saker dör ut. Tids nog dyker det säkert upp någon ny kommunikationsform där jag kan dra nytta av min sons oskuldsfullhet.

Till Toppen