Perfect Guide

Hugo Rehnberg: Lyckan i att slippa vara med

Lördagskväll hemma i soffan. Sigge ligger på min mage och spelar Minecraft. Frun pratar i telefon med sin lillasyster. Jag slöscrollar i Instagramflödet och konstaterar att stora delar av min bekantskapskrets befinner sig på samma fyrtioårsfest. 

Annons

Vi var inte bjudna.

Av fördrinksbilderna att döma ser det ut att bli en rolig kväll. Folk är solbrända för att vara i mitten av april. Lyder de inte Greta? Några blickar är oroväckande simmiga. En nyseparerad barndomsvän tycks ha skaffat sig en hämndkropp. Hon är snygg så in i helvete. Good for her. 

Det är en njutning att få betrakta festen utan att behöva delta. Ingen klädkodsångest, inget stelt kallprat och framför allt inte tre dagar av själsligt Mordor, vilket numera är priset för ett väl genomfört kalas. Vet inte om det är min folkskygghet men jag greppade aldrig samtidssjukan FOMO (Fear of Missing Out). Eller rättare sagt, jag är lyckligt förskonad från den. 

Däremot känner jag allt oftare JOMO (Joy of Missing Out). 

Den danske psykologen Svend Brinkmann har skrivit en bok med denna titel, som alltså fokuserar på varför man mår så bra av att ligga kvar på sofflocket medan det pågår sociala samkväm någon annanstans.  

Vi JOMO-människor kan tydligen tacka Jante för våra tillbaka-lutade hemmakvällar. Att inte tro att man är någon innebär att förväntningarna på tillvaron sänks, och i förlängningen drabbas man inte av svårmod när inbjudningarna uteblir. Denna defensiva livssyn ska även ha en dämpande effekt på egot. 

Så långt allt bra. Nästa prövning blir hur jag ska låta denna sunda pessimism sippra ner i den lille mannen på min mage. Hur gör man? En vettig förälder bör väl inte sänka sitt barns förväntningar på livet. Eller? Avboka alla fritidsaktiviteter man hetsar runt mellan och föreslå viloläge i soffan istället. ”Strunta i fotbollsträningen idag så går vi ut och köper varsin GB Sandwich. Du kommer ändå aldrig bli någon Zlatan.” 

Ja, kanske.

De lyckligaste stunderna från min barndom var inte att tränga mig i en fiskdammskö, utan att ligga på pappas mage, käka jordgubbsglass och göra just ingenting.

Till Toppen