Perfect Guide

Hugo Rehnberg: Ett lysande självbedrägeri

Det är synd om männen. Någonstans i övergången till det postmoderna samhället har vi tappat både självförtroendet och vår inre manlighetskompass, anser bland andra Alexander Bard och psykologen Jordan B Peterson.

Annons

Jag vet inte jag ... Det tycks åtminstone inte vara något fel på tilltron till den egna intelligensen. På ett universitet i Arizona har man forskat i självuppskattad IQ. Den genomsnittliga manliga studenten ansåg sig vara smartare än 66 procent av klasskamraterna – motsvarande siffra för kvinnor var 54 procent.

Om någon frågat mig hade svaret varit 100 procent. Mina mediokra skolbetyg hade inget med bristande begåvning att göra, utan berodde på otur, orättvisa och att jag var för cool för att läsa läxor.

Jag har länge levt i tron att jag är smartare än min fru. Trots att vi genomgått exakt samma högskoleutbildning och trots att hon hade högre betyg i samtliga kurser.

Även i vardagslivet finns tecken på att jag kanske inte är familjens ljus. Så fort det ska byggas Ikea-garderob eller Lego-rymdskepp – något som
kräver både förståelse för manualer och motorisk intelligens – drabbas jag av migrän och lägger mig på soffan. Min fru rynkar pannan, langar in ett nikotintuggummi och rullar upp ärmarna. En stund senare är det klart.

Vi läser mycket i vår familj. Eller såhär: jag köper böcker och bygger små litteraturtravar för att manifestera vår höga bildningsnivå. Ibland bläddrar jag i en roman, läser kanske de första sidorna – sen börjar tv-serien Billions eller Djurgårdens bortamatch mot Trelleborg. Så jag hinner aldrig läsa klart. Min fru, däremot, skickar in ett nikotintuggummi, sätter sig i läsfåtöljen och klämmer Östergren, Ferrante och den där romanen om glömska som många surrar om. Tyvärr har hon ingen att diskutera läsupplevelsen med.

Trots dessa obestridliga bevis på självöverskattning, klänger jag mig fast vid illusionen. Hon har aldrig slagit mig i TP – jag kan namnet på fler städer i Bayern och vet vem som sjöng den ljusa stämman i Simon & Garfunkel.

Så är det synd om mig? Möjligen om man ömmar för notoriska självbedragare. Men annars, nja ...

Till Toppen