Perfect Guide

Hugo Rehnberg: Elsparkcykeln är vår tids Fight Club

Mannens blåtira är så färsk att det gör ont bara av att titta på honom. Samtliga i det lilla konferensrummet tänker samma sak. Han inser att ingen kan fokusera på workshop-uppgiften om inte skadan kommenteras.

Annons

– Jag har inte varit i slagsmål. Jag sladdade på elsparkcykeln i förrgår. Förrädiska höstlöv mitt i en kurva.

– Oj då.

– Ja, det blev helt svart. Jag var avsvimmad i säkert tio sekunder.

– Men du kom ju hit på en elsparkcykel?

– Ja, ja. Jag tänker inte sluta åka, jag måste bara bli lite försiktigare.

Mannen är det tredje olycksoffret jag träffar den här hösten. Samtliga har varit rejält tillknycklade men ingen av dem tillräckligt avskräckta för att sluta åka.

Själv avskydde jag länge elsparkcyklarna. Tyckte att de förfulade stadsbilden och framför allt att de saboterade min bilkörning. Utanför Tele2 Arena i våras var jag hundradelar från att köra över en man på Voi.

Sedan förlorade jag oskulden. Det var en sensommardag i Vasaparken och jag hann inte ens korsa Sveavägen innan var jag såld. Numera åker jag elsparkcykel tre, fyra gånger per dag. Fördelarna är uppenbara: jag slipper svetten från cyklandet och nys-duscharna från kollektivtrafiken. Jag kan fortsätta leva tidsoptimistiskt eftersom det numera tar fyra minuter att transportera sig från Riche till Svenska Dagbladet.

Men det är inte det som är grejen.

Grejen – det som gör mig tjackpundar-stissig av att tvingas gå mer än några kvarter utan att hitta en elsparkcykel – är faran. Elsparkcyklarna är mitt eget Fight Club, filmen där uttråkade kontorsslavar pucklar på varandra för att känna sig mer levande.

Det sägs ju att livskänslan är som starkast i dödens närhet. Och sällan är jag så nära döden som när jag susar ner för Sturegatan i 30 knyck.

Elsparkcyklarna går alldeles för fort med tanke på de små hjulen, den svajiga styrningen och innerstads-asfaltens många håligheter. Det lär inte dröja många månader innan hastigheten regleras ner med 5-10 km/h.

Men tills den dagen står jag kvar bakom styret i jakt på nya vardagskickar.

Foto: Alamy

Till Toppen