Annons
X
Annons
X
Film
Recension

Vi Hudnära gestaltningar

SKICKLIGT Mani Maserrats ”Vi” kryper under in under huden på biobesökaren. Anna Åström, Gustaf Skarsgård och Rebecca Ferguson gör hudnära gestaltningar i denna ”skräckfilm om kärlek”.

(uppdaterad)

Vi

Regi
Mani Maserrat
Genre
Drama
Medverkande
Anna Åström, Gustaf Skarsgård, Rebecca Ferguson
Längd
1 tim 31 min

Från 15 år.

Betyg: 5 av 6

2007 års ”Ciao Bella” var en smart och charmig komedi om en proper 16-årig iranier från Lerum som låtsas vara cool italienare för att få en tjej på kroken under Gothia Cup. För manus stod den allt duktigare Jens Jonsson och debuterande långfilmsregissör var Mani Maserrat, liksom sin huvudperson även han bördig från Iran.

Drygt fem år senare är duon Maserrat-Jonsson tillbaka med något annat. Regissören själv beskriver sitt nya alster som ”en skräckfilm om kärlek”. Mer än så läste jag aldrig ur pressinbjudan till ”Vi”. Man vill ju ha öppna sinnen.

Det börjar med att Ida, en ung lärarinna, tillträder en ny tjänst på en ny skola. Åttondeklassen hon tilldelas är stökig och särskilt en av killarna i klassen testar hennes auktoritet på ett utmanande sätt. Tack och lov finns det hjälpsamma kollegor, som den behagliga och bussiga Linda och den karaktärsfaste Krister som lätt får pli på hennes elever. Tycke uppstår snart mellan Krister och Ida och lite senare flyttar de ihop.

Annons
X

Efter 45 minuter i detta sällskap har inga distinktare rysarklichéer infunnit sig. Trots Kristers tilltagande drag av oberäknelighet, komplex mammahistorik och kylig manipulation har det ännu inte blivit till en ”Gasljus”-thriller. Trots att Ida inte saknar dolska sidor, inklusive en undertryckt, aningen destruktiv sexualitet, har hon ännu inte sneglat konstigt på någon kökskniv. Ej heller Linda, den attraktiva och sensuella kollegan som Ida tyr sig till och Krister föraktar, har ännu blottat någon dold eller ond agenda, än mindre kokt någons kanin…

Efter 45 minuter börjar jag inse att detta – Krister och Idas gradvisa söndring, kantad av ökande förnedring – ju är själva skräckfilmen. Trådarna kommer från Norén, Fosse och en del Fassbinder och blommar ut i regelrätt psykologiskt parrelationsdrama. Det är den ”korrekta” genren.

Och en av de svårare på film. Under en period gjordes en hel del svenska försök, till den grad att det tangerade parodi. Idag vågar man mera sällan. Medan genren tycks ha slagkraft på scen kan en överföring av allehanda dysfunktion till duk bli lätt himmelsskriande. En ganska stor biopublik hånar också denna typ av ”underhållning”. Skrattas det är det på fel ställen, desto mera suckas det. Mest uteblivs det.

Nu är det bara så att de där första 45 minuterna av ”Vi” kryper under huden på mig och även merparten av nästa trekvart och tills loppet är kört. Jens Jonssons ord sprakar skarpt koncisa och levandegörs glasklart av Anna Åström (som bara veckor efter ”Studentfesten” strax tar sig i 180 grader annan riktning), Gustaf Skarsgård (en faslig Fassbinder-despot i Regaine, vit y-front och Lidl-påse) och Rebecca Ferguson (utsökt behaglig och sensuell, aldrig parodisk), alla tre i hudnära gestaltningar mot Agustin Moreaux minutiösa scenografi och genom Johan Helmers allregistrerande ljussättning. Regissör Maserrat vågar, hela vägen, se till att ”Vi” matchar sin kompakta stilrena geniala titel. Han gör det skickligt skickligt.

Varken suckar eller hånskratt hördes i salongen under denna films pressvisning. Sinnena var öppna och på spänn, lite som under en skräckfilm. Någonstans gillade jag mycket att ha intagits av regissörens till viss del inkorrekta genredeklaration.

Med öppet sinne inväntar jag nästa alster. Månne blir det biljakter, anime eller rentav en western?

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X