Annons
Recension

HöstsonatenHöstsonaten som hämnddrama låter åskådaren ta ställning

Under strecket
Publicerad

En mor, en världsberömd pianist. En dotter, journalist som arbetar för religiösa tidskrifter. Ännu en dotter, drabbad av en muskelsjukdom och bliven en skam gömd och glömd av sin mor. Nu, efter sju bibliska år, ska återseendet äga rum och alla skulder göras upp. Det är tid för själslig bouppteckning – påpassligt nog på en prästgård. Ingmar Bergman tog som ofta med en dos igenkännbar självbiografi. Han var sin egen spelbricka.

Han stod på stadiga strindbergska axlar, Ingmar Bergman. Från förebilden kom energin, viljan att skildra konflikter samt språket. Filmen ”Höst- sonaten” 1978 var ett kompilat av ”Pelikanen” och Tjechovdramat ”Måsen” – samt ekon från flera Ibsenpjäser. Bergman lät klassikerna sila genom sitt liv, sin panik över att det egna konstnärskapet tagit tid från barnen. Konsten kan innebära en subtilt förhöjd känslighet och samtidigt flykt, en livslögn.

Annons
Annons
Annons