HöstsonatenHöstsonaten som barock skräckfilm

Kajsa Bohlin, Carina M Johansson och Caroline Söderström i ”Höstsonaten”.
Kajsa Bohlin, Carina M Johansson och Caroline Söderström i ”Höstsonaten”. Foto: Ola Kjelbye

Kitsch är kitsch, om också påklistrat på en Bergmantext. Den tyska regissören Lydia Bunks barocka iscensättning av ”Höstsonaten” är för mycket för SvD:s Lars Ring.

Under strecket
Publicerad
Annons

Ingmar Bergman som amerikansk skräckfilm. En enkel prästboning uppsvälld till gigantiskt spökslott. En handikappad flicka omskapad till kvinnlig version av Kafkaskalbaggen Gregor Samsa. En död son som leker med en röd boll. En kamp mellan mor och dotter som blir till två monologer bredvid varandra.

Jag erkänner direkt. Tyska regissören Lydia Bunks barocka iscensättning av ”Höstsonaten” är för mycket för mig. Visst är det begripligt att man behöver förstora ett intimt kammarspel som ska framföras på stora scenen, och visst kan man förstå viljan att låta psykologiska interiörer få bli faktisk scenografi – men, att göra det så svulstigt gör tolkningen banal, förutsägbar och flack. Kitsch är kitsch, om också påklistrat på en Bergmantext.

Annons
Annons
Annons