Annons
X
Annons
X

Carina Burman: Hos Mitford är livet värt att skratta åt

(uppdaterad)

Nancy Mitfords åtta romaner har nyligen givits ut på nytt. Det är ett författarskap som rymmer både det mörka och det fluffigt pastellfärgade, av en person som beskrev 20-talets excentriska innekretsar inifrån.

Det sägs vara svårt att vara en stor mans son (liksom förmodligen en stor kvinnas dotter), men värre torde det vara om hela familjen är ökänd. Författaren
Nancy Mitford (1904-1973) associeras ofta med sin familj, ibland så till den grad att allt hon skrev betraktas som porträtt av dem. De aristokratiska Mitfords behöver dock knappast skönlitterär utsmyckning. Både föräldrar och barn präglades av skönhet, excentricitet och politisk extremism, och flickorna ställde gång på gång till skandal.

Många var de, dessutom: Nancy själv var äldst och på alla sätt måttligast, Pamela gifte sig med en vetenskapsman, brodern Tom var minst färgstark och dog i andra världskriget, Diana lämnade sin man för den engelska fascistledaren Mosley, Unity var vän med Hitler, kommunisten Jessica (Decca) rymde till spanska inbördeskriget med släktens svarta får, flyttade senare till USA, blev författare samt gjorde med tiden en cover på ”Maxwell’s silver hammer” och minstingen Deborah (Debo) blev en driftig hertiginna. Hon fyllde nyligen 93.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Mitford må vara inspirerad av släkten, men hon är en högst självständig berättare med god fantasi. Romanerna är skarpa, i stil och ton, och ibland nästan störande roliga. Hennes stil har åtskilligt gemensamt med huvudpersonen Sophias i ”Pigeon pie” (1940), vars berättelser ”kastade sig från överdrift till överdrift och slutade i otrolighetens vilda klimax.”

    Annons
    X

    I höstas utkom samlingsvolymen
    The Penguin complete novels of Nancy Mitford, vars 975 sidor rymmer hennes åtta romaner i kronologisk ordning från debuten ”Highland fling” (1931) till den sista romanen ”Don’t tell Alfred” (1960). Författaren India Knight har skrivit ett entusiastiskt förord. Volymen är försedd med ett bedårande ljusblått skyddsomslag, men pärmarna är strängt svarta. Det passar bra, ty Mitfords författarskap rymmer både det fluffigt pastellfärgade och det mörka.

    Mitford älskade ytterligheter och stora gester, och de tidiga romanerna behandlar 20-talets excentriska innekretsar, de som gått till eftervärlden som ”the bright young people”. Här märks likheter med vännen Evelyn Waughs böcker från samma tid – de umgicks livet ut och upprätthöll en ömsint gnabbande korrespondens. Hennes debut ”Highland fling” är en absurd skildring av hur några ur det vackra unga folket hamnar på ett gods i Skottland, ”Christmas pudding” (1932) utspelar sig i stället på ett engelskt lantgods och ”Wigs on the green” (1935) driver med brittiska fascister, framför allt en ung flicka som har starka likheter med Mitfords syster Unity. Den romanen väckte mycket ont blod, inte minst inom familjen, och Mitford sade kategoriskt nej till nya upplagor under sin livstid. Kanske skämdes hon lite över hur lättsamt hon behandlat ett ämne, vars allvar hon i förstone inte begrep.

    Samma sak gäller nog ”Pigeon pie”, som utkom strax efter andra världskrigets utbrott, vilken inleds med en förklarande not att den skrevs innan krigets allvar uppdagades. Som satir betraktat är boken både skarpare och roligare än ”Wigs on the green”, med en av dessa naiva och ändå klarsynta överklassflickor som Mitford hädanefter skulle specialisera sig på.

    Efter de första romanerna mognar hennes författarskap. Hennes mest kända (och kanske bästa) böcker är ”The pursuit of love” (Förföljd av kärlek, 1945) och ”Love in a cold climate” (Kärlek i kallt klimat, 1949), som tillsammans med ”Don’t tell Alfred” (Inte ett ord till Alfred, 1960) bildar en trilogi om berättaren Fanny, hennes familj och väninnor – särskilt den kärlekssökande Linda och den svala Polly. De båda tidigare böckerna har också givit upphov till två tv-serier, 1980 och 2001. Alla tre översattes till svenska året efter utgivningen, ett tecken på att Mitfords hade fler läsare här på den tiden.

    Besläktad med dessa böcker är ”The blessing” (Gullgossen, 1951), en mera koncentrerad berättelse om en oskyldig engelsk adelsflickas äktenskap med en otrogen fransk aristokrat, vilket resulterar i en sällsynt slug och intrigant liten son. Under 50-talet övergick Mitford till att skriva biografier, som höll sig inom den franska kultursfär hon älskade. Bland föremålen märks Madame de Pompadour och Ludvig XIV, och ”Voltaire in love” (Voltaires stora kärlek ) är en riktig pärla. Några av biografierna kom för övrigt i en nyutgåva på Vintage häromåret.

    Kärlek är ett centralt ämne hos Mitford. Allt är värt att skrattas åt – även kärleken – men den beskrivs som ljuvlig, eftersträvansvärd, undflyende och svårbestämbar. En medelålders kurtisan konstaterar i ”Christmas pudding”: ”Gift dig av kärlek om du kan! Det varar inte, men är en intressant upplevelse och en bra början på livet. Senare, när du gifter dig till pengar, låt det för Guds skull vara stora pengar!”.

    Cynism är inte ovanlig i böckerna, men framför allt märks där en okonventionell moral. Huvudpersonen i ”Pigeon pie” har både make och älskare, och makens älskarinna har flyttat in hos det äkta paret. Hustrun till vicekungen av Indien i ”Love in a cold climate” har ett förhållande med sin svåger, som i sin tur gör närmanden mot älskarinnans dotter och omsider gifter sig med henne. Där finns också en charmig och camp homosexuell, och i ”The blessing” försvarar en engelsk överklassman samkönad kärlek mot en bigott amerikan: ”’Men, stackars raringar, inte är de sjuka!’ sa Hughie. ’De råkar bara tycka bättre om pojkar än flickor.’”

    Flickorna i ”The pursuit of love” är omåttligt intresserade av både kärlek och sex, och berättaren Fanny väcker de andras avund eftersom hon har ”wicked parents”. Hennes mor har bytt make så många gånger att hon kallas ”the Bolter” (Rymlingen), och trots att hon skildras som både lättsinnig och kokett är hon samtidigt mycket sympatisk. Själv är Fanny en ganska alldaglig dam, som alltså berättar om sina betydligt intressantare vänner och släktingar. Greppet är beprövat. Det är lättare att identifiera sig med en doktor Watson än att direkt konfronteras med den snillrike Sherlock Holmes.

    Familjen på Alconleigh må ha lånat drag från Mitfords egen släkt men lyckas med konststycket att vara besynnerligare och mer glamourös. Samtidigt är drömmen om kärlek ständigt närvarande. Fanny och Linda är båda förälskade i män de inte mött (en tjock bonde respektive prinsen av Wales), men inser att denna tonårigt smärtsamma kärlek kommer att ersättas av verklig sådan. Så sker också. Som en av Mitfords medelålders sanningssägare konstaterar i ”Love in a cold climate” – kvinnan är städse förälskad, från barnvagn till katafalk. ”Trots allt, vad skulle man annars tänka på när man är ensam?”

    Fanny gifter sig ned sig med en Oxfordakademiker och får ett lugnt och tämligen lyckligt liv, men Linda går från det ena olyckliga förhållandet till det andra tills hon slutligen blir hålldam åt den charmige fransmannen Fabrice, hertig av Sauveterre. Här förenas Mitfords två stora kärlekar – till staden Paris och till parisaren Gaston Palewski, som hon dyrkade hämningslöst under ett nästan trettioårigt förhållande, men som ständigt tog henne för given och uppförde sig som en sannskyldig svinpäls mot henne.

    Mitford är ingen uttalad feminist, men förhållandet mellan könen och kvinnans lott återkommer hela tiden i hennes böcker. Ska man bli en foglig Aunt Sadie och föda barn efter barn – eller en Bolter som lämnar sitt spädbarn och ägnar livet åt sexuella eskapader? När Fanny börjar ana att hon kan få sin Alfred känner hon hur hon simmar i ”ett blått hav av illusioner mot – trodde jag – lycksalighetens ö, men i själva verket mot huslighet, moderlighet och kvinnosläktets vanliga lott”. Inte ens när den nya tidens flickor dyker upp i Mitfords enda 60-talsroman tycks särskilt mycket hopp finnas, och the Bolters amoraliska liv tycks på det stora hela taget vara att föredra framför en existens som mor och maka.

    Den engelska överklassens liv är Mitfords ämne, men en viktig faktor är också det som ofta omtalas som ”abroad”, utlandet. Lindas pappa avskyr utlänningar (framför allt tyskar) och anser att kontinenten finns där för att kriga på. Mot honom står den kosmopolitiska värld som sedan Mitford flyttade till Paris 1946 får alltså större utrymme i böckerna. I ”The blessing” behandlas skilda nationers världssyn. På ett komiskt plan handlar det om fransmäns och engelsmäns olika uppfattning om trohet, men Mitford berör också kalla kriget. Värst av alla nationaliteter i boken är amerikanerna, och allra värst den man som önskar att det stod en flaska Coca-Cola på varje bord i Frankrike och England, för att symbolisera att också dessa riken inkorporerats i den amerikanska civilisationen.

    Mitfords humor rymmer således också allvar. Det går ett kallt stråk genom hennes böcker – det är vinden från Flandern. Hon levde under en stor del av nittonhundratalet, var barn under första världskriget och bodde i London under andra världskriget. ”Pigeon pie” (som alltså skrevs hösten 1939) inleds med huvudpersonens visioner av hur krigsutbrottet skulle bli, och i slutet av ”The pursuit of love” reflekterar Linda över krigen:

    ”’Det är ganska sorgligt’, sa hon en dag, ’att likt oss tillhöra en förlorad generation. Jag är säker på att historien kommer att räkna de två krigen som ett, och att vi kommer att bli utklämda, så att folk glömmer att vi alls existerade. Vi kunde lika gärna aldrig ha levat. Jag tycker då det är synd och skam!’”

    I ”Don’t tell Alfred” är både Linda och Fabrice döda sedan länge. Under en bilresa diskuterar Fanny och den franske aristokraten Valhubert världens förändring. Den värld där de föddes hade (konstaterar han) förblivit densamma i tusen år, men försvann på endast trettio. Nu var allt bara fult. Men Fanny, som genom sitt äktenskap anpassat sig till en borgerlig värld, anser det viktigast att människor är lyckliga och goda. Så betraktar hon Valhubert och tänker på sina högadliga släktingar: ”Deras sort håller på att försvinna, lika säkert som bönder, hästar och avenyer, och kommer liksom de att ersättas av något mindre pittoreskt och mera nyttobetonat.”

    Hos Mitford finns en stor sorg över den värld som gått förlorad, men det finns också en lätthet, en optimism. Nancy Mitford påminner ibland om Beatrice i Shakespeares ”Mycket väsen för ingenting”, flickan som föddes när en stjärna dansade. Allt är värt ett hejdlöst skratt – också hopplös kärlek och personligt lidande. Uppskattar man engelsk humor och god stil är Nancy Mitford en bekantskap värd att göra. Det finns förstås många författare man bör läsa, men Mitford har detta extra: hon är lätt att älska.

    **Carina Burman
    **
    Författare och kritiker i Svenska Dagbladet.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X