SommarlekenHos Mattson lurar mystiken i det vardagliga

Ellen Mattson följer upp "Vinterträdet", om en fiktiv Greta Garbo, med nya romanen "Sommarleken". Här bor tre tonårssyskon i ett fallfärdigt hus. Alice Kassius Eggers påminns om såväl Edward Hopper som Shirley Jackson – och har ytterst svårt att sluta läsa...

Under strecket
Publicerad

Ellen Mattson (född 1962) bor utanför Ljungskile i Bohuslän. Hon debuterade 1992 med ”Nattvandring”. 1998 fick hon Svenska Dagbladets litteraturpris.

Foto: Kristin Lidell
Annons

Tidigt i Ellen Mattsons ”Sommarleken” kliver jag in i ett minne av en Edward Hopper-tavla. Ett hus på en udde, en kvinna i en klänning, kanske inte röd som Marikas i boken men med ett overkligt ljus över sig. Det på utsidan vackra men invändigt fallfärdiga huset på udden är Mattsons nav, föremål för både kärlek och frustration, i nya romanen ”Sommarleken”. Sandra, som bor i en anonym stad någonstans på västkusten utanför Göteborg, hittar huset när hon letar efter en strand. Det finns inte med på kartan och genom hennes fascinerade blick får läsaren kliva in i tavlan.

Marika i den röda klänningen lever i huset med sina tre barnbarn, Ylva, Pierre och Rikard. De är nystrukna, blasé, belevade – och de har erfarenheter från en stor värld långt från Sandras lilla. Ändå hajar jag till när jag först läser deras ålder, övertygad om att de var små barn med såriga sommarknän. Rikard som är yngst är i själva verket 17. Kanske är det syskonens intensiva förhållande till föräldrarnas frånvaro som gör att det känns fel när Pierre sitter med en ölburk i handen.

Annons
Annons
Annons