Hos Gunnel Vallquist bar både tron och språket

Akademiledamoten och SvD-skribenten Gunnel Vallquist, som avled den 11 januari, gjorde inte bara en oskattbar insats som översättare och förmedlare, utan var också en av kristenhetens skarpaste röster, skriver John Sjögren.

Under strecket
Publicerad
Annons

Litteraturens vägar in i våra liv äro outgrundliga. Ibland är det som om böcker finner oss just i det ögonblick när vi som bäst behöver dem. Gunnel Vallquists lilla tankebok ”Till dess dagen gryr”, bestående av ett antal aforistiska fragment om den kristna tron, fann mig i en nedgången gammal loppislada någonstans på det östgötska slättlandet. Själv befann jag mig i vad man ibland brukar kalla för ”själens dunkla natt”. Jag var osäker på om tron, om dess språk, verkligen bar. Mötet med Vallquists kärva, osentimentala och alldeles glasklara betraktelser blev en öppning in mot ljuset. Detta var ett språk som bar. Tron bar. Jag betalade tio kronor för boken. För mig har den varit ovärderlig.

Den nyligen avlidna akademiledamoten Gunnel Vallquist gjorde under ett halvt sekel en oskattbar insats som förmedlare och introduktör. Inte minst som översättare, där hennes översättning av Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” är det givna storverket, vilket Kristoffer Leandoer skrev om i SvD 12/1. Men Vallquist var också som författare och skribent, inte minst här i Svenska Dagbladet, en av den svenska kristenhetens allra skarpaste röster. Det var den kristna tron som var centrum i Vallquists liv och arbete.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons