Hornby om poplåtar som livselixir

Under strecket
Publicerad
Annons

Nick Hornby
31 låtar
(31 Songs)
övers: Niclas Hval
196 s, Forum. CA 249:-

Walter Benjamin talar i en essä från 1920-talet om hur konstverket i reproduktionsteknikens tidevarv riskerar att befrias från sin aura - från den särprägel som blott kan åstadkommas genom det personligt unika avtrycket. Dessa tankar faller mig i minnet när jag tar del av Nick Hornbys essäer om popmusik, samlade i boken 31 låtar. Hornby är här på sitt bästa humör: kvicktänkt och med en uppsjö av smarta formuleringar, pricksäkert fångande sina egna och andras egenheter på ett sätt som gör läsningen komisk samtidigt som den lyckas behålla fokus på frågor som i lika hög grad har att göra med konsttillägnelse i allmänhet som med popmusiklyssning i synnerhet.
Texterna är ordnade så att Hornby i varje essä diskuterar en eller två ”favoritlåtar”. Så formulerar han åtminstone sitt syfte i inledningen, men i själva verket ägnar han sig åt ett flertal alster som han inte har någon direkt varm relation till - som Suicides ”Frankie
Teardrop” eller Richard & Linda Thompsons ”The Calvary Cross” - men som finns med för att de representerar någon viss tendens inom populärmusiken som han finner relevant att ta upp.
Inte sällan handlar det om musikens betydelse som ett slags livselixir, vilket hjälper människan att bemästra eller att för sig själv förstå eller förklara vissa situationer där man hamnat. En sådan förståelse behöver inte nödvändigtvis (eller kanske inte alls) vara intellektuell utan när det gäller pop är det snarast intuitivt som musiken påverkar en - känslomässigt i en eller annan riktning.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons