Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Den sista grisen Horace Engdahl tar nödutgången för gubbsexister

Forcerade utspel, vita kränkta män och aforismer som verkar skrivna för att få feministerna att sätta eko-kaffet i halsen. Therese Eriksson läser Horace Engdahl som djävulen läser Bibeln, och hittar en simpel mansgris under den kultiverade klädedräkten.

Horace Engdahl (född 1948) är författare, kritiker och ledamot av Svenska Akademien. Under tio år var han Akademiens ständige sekreterare.
Horace Engdahl (född 1948) är författare, kritiker och ledamot av Svenska Akademien. Under tio år var han Akademiens ständige sekreterare. Foto: Linus Sundahl-Djerf
Bokvåren 2016

Den sista grisen

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers Förlag
ISBN
9789100154998

277 s.

Det är en ensam galt som stilla och eftertänksamt bökar i leran, gräver fram små korn av sanning och god formuleringskonst. Sedan trappas det upp – ba-ba-bam! – och det vilda grispartyt är ett faktum. I mitten står han, akademiledamoten, författaren och kritikern som blivit Horace med hela svenska folket, och kastar av sig den belevade manteln. Kejsaren är naken! Till höger och vänster slängs de ut; påståendena om att jämställdhet bygger på myter, att mannen inte får komma till tals i dagens samhälle, att kvinnor som vill ha roligare sex egentligen inte vill ha sex alls. Vad fanns under den kultiverade klädedräkten? En simpel mansgris! Ridå.

Voffor gör han på dette viset? Jag undrar uppriktigt: hur kommer det sig att Horace Engdahl, som har ett yrkesmässigt anseende och eftermäle att tänka på och som mot alla odds lyckats transformera elitism till folklighet, väljer nödutgången för gubbsexister? Är det en hommage till en utdöende art – Engdahl är dokumenterat svårt nostalgisk – de sista dödsryckningarna? Men något som den sista grisen existerar ju inte, de nyavlas hela tiden.

Mer troligt är att han söker ett slags nollpunkt, det absoluta nederlaget, friheten som finns i grus och rännsten. Minns hur det lät i hans vackra schlagersång, ”Nyårsballongen”: ”Och jag kände hur fri jag var / Allt jag byggt upp låg i grus.”

Annons
X

Vän av litteraturordning noterar att jag bara pratar om personen Horace Engdahl och inte hans bok, ”Den sista grisen”. Det är avsiktligt. Det är nämligen den fälla han gillrat åt oss, och det är bättre att kliva rakt i med berått mod än att låtsas kringgå den. Horace – det känns naturligt att kalla honom vid förnamn – vill att vi ska läsa hans bok som fan läser Bibeln. Det bubblar liksom av det tillbakahållna, outsagda, genom den här boken, à la ”ja, nu jävlar ska jag säga lite grejer som får feministerna att sätta sitt rättvisemärkta termoskaffe i halsen!”. Och som han gör det, sedan.

Ni har säkert läst citaten hundra gånger vid det här laget, det där om att penetration är en seger för mannen och ett nederlag för kvinnan till exempel. Det finns många fler – ”det naturliga sättet för en man är att vara nöjd med sig själv och känna sig viktig” eller ”när kvinnor tar till orda i sexdebatten är det ännu i våra dagar för att i något avseende inskränka knullandet” – och min favorit: ”Hos kvinnan leder frihet till depression: det är vad en ung läsarinna kan lära sig hos Marguerite Duras. Sedan är det bara att välja.” Minsann! Någon behöver slipa sin textanalys.

”Den sista grisen” avslutas med ett teaterstycke, ”Mannen på bryggan”. Det är avgjort fiktion (det är formen som avgör det), och således skruvas tonen upp ytterligare. Här framträder i helfigur en parodi på den vita, kränkta mannen som trollar i kommentarsfälten – slarvigt höljd i bildningskostym. Den faktiskt fina aforismen ”Frånvaron av illvilja borde i människors ögon vara värd tio korrekta åsikter. Men det är den inte” blommar här ut i ett veritabelt ”nu vill jag skrika ut alla de där sakerna man inte får säga i det här landet längre”. Det kanske blir roligt när Johan Rabaeus kör den här monologen på Dramaten. Eller också inte.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Så, nu har vi arbetat oss fram till ödesfrågorna för ”Den sista grisen”: Ska vi läsa texterna som Horace Engdahls ärliga åsikter? Är detta hans skilsmässobok? Är det bra?

    Den sista frågan är den enklaste, och svaret är ”ganska”. Jag viker hundöron vid det som är vackert eller hårresande, och de blir några stycken, men många av aforismerna är också rena bagateller. Bäst är det när galten kontemplerar människans känsla av att vara ”obehövlig”, när ensamheten och sorgen darrar fram på raderna. Författaren vet något om detta, och det märks. Utspelen är mindre lyckade, inte bara för deras innehåll, de har något forcerat över sig.

    Att läsa ”Den sista grisen” som ett osannolikt vältajmat svar på ex-hustrun Ebba Witt-Brattströms punktroman ”Århundradets kärlekskrig” blir närmast konspirationsteoretiskt. Någon kommunikation är det åtminstone inte. ”Den sista grisen” är antitesen till dialog; aforismen är ett sätt att förklä sin version, må det vara författarens egen eller inte, till sanning. Den samtalar inte, den påstår.

    Återstår då kejsaren i bara mässingen – är han så naken som han verkar? Skriver man aforismer och inte fiktion får man också vara beredd att stå för det påstådda. Om Horace Engdahl sedan leker med bilden av svinet, är en annan fråga. ”Den sista grisen” kan antingen vara en grandios uppvisning i avsaknad av självkritik eller en riktigt svidande uppgörelse med jaget och mansrollen.

    Men frågan måste ställas: tycker akademiledamoten, makthavaren i svensk litteratur, uppriktigt såhär? Blir det pinsamt på parnassen nu? Det borde det bli. Grisfester är sjaskiga tillställningar.

    Annons

    Horace Engdahl (född 1948) är författare, kritiker och ledamot av Svenska Akademien. Under tio år var han Akademiens ständige sekreterare.

    Foto: Linus Sundahl-Djerf Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X