Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Hynek Pallas: Vill vi inte lyssna den här gången heller?

Flykten till Europa

I måndags var det 38 år sedan min familj kom till Sverige. Efter ett dygns resa från Prag rullade vi, likt många som anländer i dag, in med tåget på Stockholms central.

Det känns därför extra passande att jag just denna vecka debuterar som krönikör i en tjeckisk tidning. Orsaken är dock mindre rolig – okunskapen om Sverige har med flyktingkrisen kommit i öppen dager. Som chefredaktören uttryckte det: ”Tjeckerna tror att alla svenskar är rädda för muslimer som drar fram och gruppvåldtar kvinnor. Vi måste få en annan bild.”

Mediesituationen i Prag är alarmerande – lögnerna och tonen i etablerade blad liknar den i svenska ”alternativmedier”. Men det gör mig bekymrad att det ibland också är tvärtom: att Sverige, där medierna inte ägs av oligarker, har bristande kunskap om regionen som en gång låg bakom järnridån.

Annons
X

Jag skriver post-it lappar när jag läser grunda analyser av saken i svensk press. Elisabeth Åsbrink fick en sur gul på sin DN-artikel (24/9) där hon ”förklarade” Ungern utan att ens nämna 1956. Det är omöjligt att förstå det som sker i regionen i dag utan att ta in fyra decenniers kommunism och Åsbrinks text är långt ifrån ensam om ytlighet på den punkten.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Anledningen? Det finns inget narrativ för dessa 40 år. Vi befinner oss i motsvarigheten till kvartsseklet det tog innan Västtyskland började tala om Förintelsen. Då rörde saken ändå ett land som fått ekonomisk och moralisk hjälp utifrån. Med det i bakhuvudet är jag övertygad om att vi kommer få betala dyrt för att vi inte skapade en Marshallhjälp efter 1989. Konsekvenserna syns redan: korruption och oligarker följs av populister som lovar hårda tag och mindre krånglig demokrati. Lex Ungern.

    Hur hamnade länderna där? Tänk dig 40 år utan det slags konflikter som gör att människor utmanas och samhällen utvecklas. Det är lätt att missa betydelsen av säg feministiska rörelser som leder till dagisreformer – tills man möter alternativen. Eller vad bristen på fria medier och lärosäten utan takhöjd innebär. Ekvationens summa är oförmåga att tänka kritiskt och misstro till demokratiska processer. Skyddsvallen mot lögner och nationalistiska floskler blir låg.

    Men den grumliga kunskapen beror också på revisionism. Stjärnfilosofen Slavoj Žižek bjuder till exempel på följande ”analys” i boken ”Did somebody say totalitarianism?”: Socialismen slog upp ett befriat territorium i kapitalismen. Dissidenter som Václav Havel förstod inte att möjligheten som öppnades för att uttrycka humanism alltså egentligen skapades av kommunismen.

    Rent dravel. Men kålsuparteorier passar de många som lockades av utopiska sken från röda stjärnor och inte gav upp dessa före 1989. Som helst velat glömma saken efter murens fall.

    Det värsta är att redan när tåget rullade in på stationen för 38 år sedan, då kom det med dissidenter som gick i täten för att förklara det här. Så jag blir kall vid tanken på vilka sanningar dagens flyktingar anländer med som ingen vill höra – och vilka mediala brandkårsutryckningar deras barn en dag får göra på grund av detta.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X