Hopplös väntan i klagobyn

Det blir allt vanligare att landsbygdsbor åker till Peking för att överklaga myndighetsbeslut hos den centrala regeringen. Förra året lämnades det in tio miljoner klagobrev till ­myndigheter i hela Kina, ­varav 800 000 anmälningar gick till högsta domstolen, nationalkongressen och den statliga klagomålsbyrån i Peking.

Under strecket
Publicerad
74-årige Wang Xiongfei framför sin enkla bostad i Shangfangcun, ”klagobyn”, där han bott de senaste nio månaderna. Fyra år innan han skulle gå 
i pension blev han avskedad och förlorade därmed även rätten till pension. Han försöker nu överklaga beslutet.

74-årige Wang Xiongfei framför sin enkla bostad i Shangfangcun, ”klagobyn”, där han bott de senaste nio månaderna. Fyra år innan han skulle gå i pension blev han avskedad och förlorade därmed även rätten till pension. Han försöker nu överklaga beslutet.

Annons

Men det som kan verka som ett steg mot ett mer demokratiskt samhälle, har i själva verket ­skapat ett våldsamt, ineffektivt och destruktivt klagomåls­system.
I höstas kom en rapport ­skriven av akademikern Yu Jianrong som visar på systemets alla brister. De som kom för att klaga förhörs, trakasseras, misshandlas och till och med ­fängslas utanför de olika ­klagomålsinstanserna.

Varje klagomål innebär en ­obekväm prick för respektive provins i statsministeriets register. Därför skickar provinserna partiaktivister och polismän till ­Peking för att med våld stoppa klagomålen från att nå den ­centrala regeringen. Bara 0,2 ­procent vann sina fall.
President Hu Jintao krävde att klagomålsreglerna skulle ändras. I maj kom den nya lagen som till viss del är mer transparent men också mer kontrollerande. Nu krävs skriftligt bevis och antalet representanter på plats får inte vara mer än fem.
För en högre avgift kan man nu överklaga beslutet två gånger, men samma fall och orsak ­accepteras bara en gång. Lagen kommer också att ställa högre krav på provinsmyndigheterna, och i högre grad skicka tillbaka ­käranden dit.
Men i själva verket, menar ­kritiker, försvinner nu den enda möjligheten att överklaga provins­regeringarnas beslut eftersom ­kinesiska domstolar inte är ­självständiga och de lokala ­regeringarna är korrupta.
I och med de nya reglerna kommer polisen även att öppna sin egen klagomålsbyrå. De kommande tre månaderna har de en kampanj som går ut på att alla fall ska ”övervakas av polischefen och lösas lagligt”.
I ett fattigt bostadsområde vid Pekings södra tågstation, strax intill högsta domstolens reception, ligger “Shangfangcun”, vilket ungefär betyder klagobyn. Här bor det enligt vissa uppgifter 30‑000 kärande, som på grund av det oändligt långsamma systemet tvingas vänta på ett beslut i månader, ibland år.
I Shangfangcun har det skapats en hel industri kring överklagandet. Barfotaadvokater tar betalt för att skriva ihop fallbeskrivningar och vittnesmål. Det finns långtidshotell som kostar tre till tio yuan natten, och småbutiker som specialiserat sig på att hyra ut kopieringsapparater.
När vi kommer till Shangfangcun omringas vi genast av desperata människor. De drar i våra kläder och viftar med sina fallbeskrivningar.
– Är ni journalister? Hjälp mig, skriv om mig!
Vissa av fallbeskrivningarna är tjusiga broschyrer med snygg layout och bilder, andra är handskrivna.
Fyrtioettåringen Feng Xixia förlorade två års lön för att hon krävde bättre arbetsmiljö i Tanghuafabriken i terrakottasoldatsstaden Xi‘an.
Wang Jindui från Fujianprovinsen blev utsatt för utpressning av gangstern Wang Lang. Han har fått rätt från högsta domstolen som har krävt att domstolen i Fujian ska ta upp fallet igen. Men inget har hänt trots att det var flera år sedan.
Fyra år innan Wang Xiongfei skulle gå i pension blev han avskedad. Han förlorade inte bara jobbet utan även rätten till pension. Nu är han 74 år och vet inte hur han ska försörja sig.
– De avskedade mig på fel grunder, säger han. Det kändes som jag förlorade min heder.
I september förra året åkte Wang Xiongfei den långa vägen från den nordliga provinsen Jilin för att överklaga beslutet.
– Jag tror att kinesers medvetenhet om lagar har ökat de senaste tio åren. Annars hade inte så många kommit hit, säger Wang Xiongfei.
Han berättar om klagomålsproceduren. De målsägande har bara rätt att fylla i en klagomålsblankett i månaden. Men om de inte finns på plats i receptionens väntrum när deras namn ropas upp, hamnar de längst bak i kön. Det betyder att alla som fyllt i klagomålsblanketten måste ge upp allt för att sitta i väntrummet varje dag mellan klockan åtta och halv fyra.
Efter nio månader och lika många klagomålsblanketter har Wang Xiongfei fått ett tjugo ­minuters samtal med en handläggare på nationella skogs­byrån, dit han blivit hänvisad av högsta domstolen. Hand­läggaren sa att Wang Xiongfei enligt de nya reglerna måste åka tillbaka till Jilin, där provins­regeringen ska ta hand om ­beslutet.

Annons
Annons
Annons