Hoppen som får landet att stanna

Under strecket
Publicerad
Annons

Nationaldagen har blivit helgdag, men finns det någon svensk nationalsport?
Det enklaste svaret är förstås fotboll, men samtidigt väl banalt. Fotbollen är stor i hela världen och den som följer snedsparkarna och felpassningarna i allsvenskan inser lätt att det vore förmätet att sätta en särskild svensk stämpel på det stora lagspelet. Utifrån sett är Sverige knappast en stor fotbollsnation, snarare en taktiskt begåvad outsider, som gått överraskande långt i en del stora turneringar.
Ishockey? Där tillhör Sverige onekligen den smala världstoppen, men det bär emot att just nu kalla ishockeyn för vår nationalsport. Kalabaliken i vintras på spelarhotellet var sannerligen svårsmält och fjärdeplaceringen i VM i Wien ökade inte Tre Kronors status.
Handboll? Under några år på 1990-talet var sporten på gång under den dynamiske Bengt Johansson. Wislander och kompani var nationalhjältar, men i fortsättningen blir det svårare.
Bandy? Den härligaste idrottssekten i Sverige med en särskild offerhelg i
mars. Svensk och rysk bandy håller hög klass, men en gren som inte har en chans att bli olympisk kan knappast bli nationalsport.
Längskidåkning var länge en nationell angelägenhet. Vasaloppet och Mora-Nisse var det svenskaste av allt och en förlust i en skidstafett ett elände. Efter dystra dopingår har längdskidåkningen tappat i lyster och i Turin 2006 hamnar Anja Pärson och det alpina i fokus.
Racketsporterna? Pingisens J-O Waldner har onekligen haft en enad nation bakom sig de senaste tio åren, men efter honom (och Jörgen Persson) finns ingenting. Tennisen importerades av kungahuset (Gustaf V) och tillhörde länge överklassen. Borg och Wilander gav en folklig prägel, men bland annat SVT:s antitennisnit gör att steget till nationalsport är långt.

Annons

En gång vart fjärde år är kanotsporten en allmän svensk angelägenhet, men dessemellan bryr man sig om paddlingen egentligen endast i Nyköping med omnejd. Gott nog.
Simning är en folkrörelse, dessutom med nitiskt stöd av statstelevisionen.
Knappast en nationalsport, lite för enahanda i längden.
Motorsporterna samlar delar av nationen, men aldrig hela. Speedway är älskat på många håll, vilket understryker tesen om landsbygden tristess och delvis kan förklara flykten till storstäderna.
Friidrott? Medeldistans var en hysteriskt nationell sak under andra världskriget, sedan återhämtade sig omvärlden och raset i listorna började.
Men vi närmar oss kärnpunkten. Den svenska nationalgrenen är hopp. Mest höjdhopp, men även tresteg, stav och längd. Holm, Olsson och Klüft är kulmen på en lång utveckling från ”Spänst-Svenssons” silver i tresteg i Los Angeles 1932.
Med tanke på att allmänna val närmar sig är det heller ingen tvekan om saken. Både regering och opposition lever på hoppet. Folket tror förmodligen mer på Holm och Klüft.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons