"Kommer vi att dö här?", frågar sexårige Rodan när Storsjön skymtar mellan tallarna.  En stund senare doppar han tårna i det ljumma vattnet och säger att han vill bada.
"Kommer vi att dö här?", frågar sexårige Rodan när Storsjön skymtar mellan tallarna. En stund senare doppar han tårna i det ljumma vattnet och säger att han vill bada. Foto: Malin Hoelstad

Möter vattnet igen efter Medelhavet: Ska vi dö här?

SvD var med och räddade familjen Swirakly från Syrien med Gula Båtarna i oktober. Nu har det gått nära 9 månader i Sverige. Abeer som förlorade sin treåriga dotter Laen i flykten är gravid – med en flicka. Men flera familjemedlemmar är ännu kvar i Syrien. Det, och all väntan, skapar slitningar.

Publicerad

Solen gassar mellan tallarna. Vi går med mjuka steg på skogsstigen. På håll plaskar det från badande sommarlediga och plötsligt brer Storsjön i Viskafors ut sig. Den stilla vattenspegeln glänser i blått.

Sexårige Rodan Swirakly tittar upp med sin bruna blick på vår tolk Ahmad.

– Kommer vi att dö här?

Ett mörkt stråk drar genom lille Rodans ögon. Pappa Khaled står ett halvt steg bakom.

– Nej, Rod, säger Khaled och kramar sin son.

Vi sätter oss på den solvarma klipphällen. Rodan sträcker sig efter pappa Khaleds hand. Deras fingrar flätas. Hårt.

Khaled ser samlad ut. Far och son ska möta vattnet för första gången sedan den 27 oktober, då de var en viskning från att dö i Medelhavet. Rodan och pappa Khaled klängde sig fast på en plywoodskiva och under två timmar kämpade de för sina liv med vitnande fingrar utanför den grekiska ön Samos sedan deras överfulla gummibåt sjunkit. Lille Rodan tappade medvetandet flera gånger. Varken han eller pappa Khaled kan simma, och Khaled försökte väcka liv i sin son samtidigt som hans ben krampade och han desperat omfamnade deras enda hopp – plywoodskivan.

Se Khaled berätta när han räddades ur havet.

Efter reklamen visas:
TV: Khaled om flykten

Allt medan lilla Rodans kusin Laean drunknade ett 50-tal meter från dem, två veckor innan hon skulle fylla fyra år, och den där dagen lyste solen lika intensivt och vattnet var än blåare än här just nu.

Rodan tittar ut över den svenska sjön och lyser upp:

– Jag vill bada!

Pappa Khaled tar honom i handen och de börjar gå. Försiktigt tassar de ut i det grunda vattnet. Rodan skrattar och skvätter vatten på sin pappa.

SvD:s fotograf Malin Hoelstad står bakom på stranden och fotograferar dem. Hon var med på båten som räddade dem i oktober. Då tog hon en bild när de båda klängde sig fast vid plywoodskivan invid båten innan hon lade ifrån sig kameran och var med och räddade liv i ett närmast ofattbart kaos. Nu står hon här, med samma kamera och samma motiv, fast ändå så annorlunda.

När gummibåten sjönk blev plywoodskivan deras räddning. "Om räddningsbåten kommit fem minuter senare hade vi inte överlevt", berättar Khaled.
När gummibåten sjönk blev plywoodskivan deras räddning. "Om räddningsbåten kommit fem minuter senare hade vi inte överlevt", berättar Khaled. Foto: Malin Hoelstad

Vattnet når Rodan till knäna. Men plötsligt får han en kallsup, och spärrar upp ögonen som blir klotrunda, blicken vild och hans tunna kropp spänns som en båge innan han gallskriker.

Då lägger Malin Hoelstad ner kameran på klippan och sätter sig på huk. Pappa Khaled står på knä och tröstar ömt ute i vattnet. Malin berättade själv efter helvetesdagen på Samos den 27 oktober om när hon såg när Rodan dras upp ur vattnet. ”Ögonen, jag hade aldrig sett något liknande. Gigantiska, helt uppspärrade. Han är fem år och han skriker efter sin pappa, som är kvar i vattnet.¨

Men snart leker Rodan igen i Storsjöns soliga lugn. Den här gången kan Malin ta upp kameran igen och han måste övertalas att gå upp efter en halvtimme, trots att han fryser så att han skakar. En normalitet, i det onormala.

Rodan fryser så han skakar, men vill bada mera.
Rodan fryser så han skakar, men vill bada mera. Foto: Malin Hoelstad

Det är nu nära nio månader sedan den kurdiska familjen Swirakly flydde till Sverige från hemstaden Raqqa, som IS gjort till en farlig plats i Syrien. Ännu har ingen asylutredning påbörjats. Det kan dröja månader ännu.

Khaled viker ner sin gängliga kropp på klipphällen. Den före detta kassören på Pepsi Colas finansavdelning i Syrien har uppkavlade jeans som det droppar sjövatten från. Han sitter ensam på klippan. Sonen byter om en bit bort och när Khaled inte tror att någon ser faller ett mörker över honom, som han aldrig låter Rodan se.

Den lilla aborren släpps tillbaka i sjön igen.
Den lilla aborren släpps tillbaka i sjön igen. Foto: Malin Hoelstad

Alla i familjen hade inte råd att fly till Sverige. Han saknar sin fru Nazi och deras andra son Abid och dottern Sham. De är kvar i Syrien. Ett beslut Khaled får leva med hela livet.

Familjen har ändå tur. De kom i senhöstas, exakt en vecka innan Sveriges flyktingpolitik slöt sig som ett blixtlås, det var den 24 november när statsminister Stefan Löfven stod med en tårögd dåvarande vice statsminister Åsa Romson i direktsänd tv. Med undflyende blickar presenterade politikerna treåriga temporära uppehållstillstånd och kraftigt begränsade möjligheter till familjeåterförening, en lag som trädde i kraft den 20 juli.

Nu har Khaled förstått: Eftersom han och Rodan kom till Sverige innan den presskonferensen ska de hårdare reglerna inte gälla honom och hans familj. Men han känner sig inte säker. Migrationsverkets vaga svar tär, liksom väntan och saknaden efter familjen. Ingen tycks kunna lova något säkert.

Annons
Rodan och Ziad utanför deras nya hus i Borås.
Rodan och Ziad utanför deras nya hus i Borås. Foto: Malin Hoelstad

Två timmar senare. Vi närmar vi oss deras nya adress inne i Borås. Vi kör fel. För det kan väl inte vara...? Hyreshuset i tre våningar framför oss är tre våningar högt och har smutsig gulvit plåtbeklädnad. En grusväg tar oss genom högt brunt gräs den sista biten. Khaled pekar ivrigt upp mot en rostiga balkong där lite puts finns kvar.

Det var bara två dagar sedan familjen flyttade hit från det välmående lilla Viskafors en mil utanför Borås med i princip bara svenskar som grannar, till huset med enbart asylsökande inne i staden. Från en etta till en trea. Från integration till häng med andra syrier.

Trappuppgången är larmig. Det springer barn. Vissa skrattar. Andra sitter och tittar på oss.

Abeer förlorade sin dotter i Medelhavet.  I oktober väntar hon barn igen.
Abeer förlorade sin dotter i Medelhavet. I oktober väntar hon barn igen. Foto: Malin Hoelstad

I lägenheten tas vi emot av tre glädjestrålande släktingar: Khaleds bror, telekomtjänstemannen Tarek, hans fru läraren Abeer och deras tvåårige son Ziad. Alla räddades bokstavligen ur vågorna samtidigt som Khaled och Rodan och det var deras treåriga dotter Laean som drunknade i vågorna.

Laean, som fotograf Malin på Gula båtens däck var med och gjorde konstgjord andning på.

Abeer kramar Malin. Sedan drar hon bak axlarna och sträcker upp hållningen. Magen putar ut. Abeer är i sjunde månaden med ett nytt barn och hennes ögon glittrar. Hon kunde inte hålla sig från att fråga på ultraljudsundersökningen och nu vet de:

De ska få en flicka.

Den bottenlösa sorgen och självanklagelserna om varför de tog med sig Laean på Medelhavet har fått sällskap av en ljus hinna av hopp – trots att deras asylutredning inte ens påbörjats hos Migrationsverket.

Familjen väntar besked om nytt dagis och skola för Ziad och Rodan.
Familjen väntar besked om nytt dagis och skola för Ziad och Rodan. Foto: Malin Hoelstad

Abeer ställer fram det syriska pitabrödet på matbordet. Kryddblandningen Zaatar doftar kummin och timjan och får en egen vit skål invid olivoljeskålen. Tvåårige Ziad tittar nyfiket in från köket. Efter flykten och systerns död har han varit inåtvänd, tyst. Nu dunsar hans steg snabbt i golvet när han springer in och han ler brett. Förutom flytten består deras dagar nu mest av – väntan.

Sverige går traditionsenligt på semester efter midsommar och börjar inte fungera igen förrän i mitten av augusti. De har fått en handläggare på Migrationsverket – som de inte träffat och som är tillbaka i mitten av augusti. Rodan och Ziad som i vintras började på dagis får nu vara hemma och tappar därmed den möjligheten till svenskaträning under två månader.

Det slår i dörren och Rodan smiter in från trappuppgången – där han försöker skaffa kompisar. Han hoppar rakt upp i Khaleds knä och ser ledsen ut. Sedan går han ut på balkongen. Tittar ängsligt ner på de större killarna som hänger på gården. Detta är hans tredje nya hem i Sverige. Tredje gången han måste hitta nya kompisar. Förra gången i Viskafors hade alla svenska namn. Nu har alla syriska. Han står länge och kramar det rostiga räcket.

Tarek och Abeer dukar fram lunch i nya lägenheten.
Tarek och Abeer dukar fram lunch i nya lägenheten. Foto: Malin Hoelstad

De vuxnas leenden runt bordet är stela. Något annat, mörkt hänger i luften. Inne i hörnet sitter vår tolk Ahmad Abdulhamid, som också är förlovad med brödernas syster som kvar är i Syrien.

– Titta här, säger han till slut, håller upp sin mobiltelefon och klickar igång en skakig film som togs dagen innan och spridits på Facebook. Filmen är från syriska staden Qamishli mot gränsen till Turkiet – en stad dit stora delar av deras kurdiska familj flyttat efter att IS intog Raqqa 2013.

Visst har ni sett det på nyheterna?

De övriga vid bordet som redan sett filmen flera gånger vänder ner blickarna mot tallrikarna. Spänningen i rummet förtätas.

Filmen visar en syrisk stadsgata. Folklivet pulserar och en vit liten pickup åker snabbt förbi. Några sekunder senare skakas bilden och hela stadsdelen av en kraftig explosion. Någon hade av en händelse lyckats fånga självmordsbombaren på film. Han som med över 1 ton sprängmedel på flaket dödade 50 personer och skadade upp mot 150. Bland de skadade fanns bland annat Tarek och Khaleds kusin Ahmad och farbror Suheil. IS tog på sig dådet.

Familjen har hittat billiga bord på second hand i Borås.
Familjen har hittat billiga bord på second hand i Borås. Foto: Malin Hoelstad

– Visst har ni sett det på nyheterna? frågar Khaled.

Malin och jag skakar på huvudena, förlägna. De visar bilder ur sina Facebookflöden. Utbrända rester av husskelett står i drivor av sot, bråte och utbrända bilvrak. Alla som sett foton från Berlin eller Dresden från april 1945 kan tänka sig, exakt. Ett av husskeletten tillhörde farbrodern.

Tarek lämnar över sin telefon och visar en bild. Fabrodern ligger i en sjuksäng med ena armen och benet gipsade. Tillståndet är kritiskt med stabilt för honom och kusinen. Båda har fått svåra armskador.

I Sverige noterades terrordådet inte med extra nyhetssändningar på tv och radio, utan notiser skrivna av nyhetsbyrån TT. De flesta tidningar nöjde sig med att publicera dessa notiser enbart på nätet. Även Svenska Dagbladet.

Och inga syriska landsflaggor genomsyrade profilbilder på Facebook för att stödja offren, i ett Europa som alltmer stänger portarna för bland annat Syriens IS-offer.

– Min fru och barn bor lyckligtvis inte i den staden, men jag är jätteorolig. Syrien blir allt farligare, säger Khaled.

Hade jag vetat att det skulle ta så lång tid att återse min familj hade jag stannat i Syrien.

Vi har ätit färdigt. Abeer plockar ihop tallrikar. Plötsligt springer Rodan fram till henne och vill lyssna på magen. Hon skrattar, ser stolt ut.

För Abeer och Tarek och lilla Ziad har livet fått ny mening med den nya flickan som är på väg.

Annons
Frustrationen över att familjens ärende ännu ej har påbörjats är stor. Saknaden efter fru och barn tär på Khaled.
Frustrationen över att familjens ärende ännu ej har påbörjats är stor. Saknaden efter fru och barn tär på Khaled. Foto: Malin Hoelstad

För Khaled och Rodan är det tuffare.

– Hade jag vetat att det skulle ta så lång tid att återse min familj hade jag stannat i Syrien, säger Khaled, och hans blick försvinner ut genom fönstret.

De ska gå till Migrationsverket – dit asylsökande kan gå och få frågor besvarade vid en informationsdisk.

På väg ner i trapphuset har den nikotingula väggfärgen flagnat. Trappräckets vita plast finns kvar på vissa ställen. Utanför ytterdörren ligger en skräppåse. Khaled noterar den och ser besvärad ut.

Även på Migrationsverket är det sommarstiltje. Inredningen går i grått. Det blir snart deras tur och vi står i en klunga framför handläggaren.

De får veta att kommunen kommer att ta kontakt med dem om nytt dagis för barnen. Men översättaren Ahmad har en annan fråga. Han såg en nyhet på Migrationsverkets hemsida från i juni att de som väntar på uppehållstillstånd i annat land kan få komma och besöka familjen i Sverige. Han tänker på Khaled och hans familj.

Handläggaren säger först att det inte är möjligt. Läser sedan på Ahmads mobiltelefon, säger att det är nytt för honom och att han inte kan svara på det.

Khaled kan inte hålla sig. Han frågar den fråga han tycks tänka på hela tiden: Kan hans familj få komma hit?

Handläggaren säger att om Khaled får uppehållstillstånd så kan de ansöka om det på en svensk ambassad. Khaled tittar på honom, med naket ansikte.

För när vi går ut kommer familjens nästa stora undran: Sverige har ingen ambassad i Syrien. Och numera kräver Turkiet visum av syrier för att komma in i landet. Ahmad säger att de hört att Sverige ska starta ambassad Libanon dit de skulle kunna åka.

Vi ringer utrikesministerns pressekreterare för att få besked – hon bekräftar att en ambassad ska öppna någon gång under nästa år och lovar återkomma med tid för intervju. Hon återkommer inte.

För familjen går dagarna långsamt under sommaren. Migrationsverket har visserligen gjort ett undantag och bröderna fick i vintras tillfälliga arbetstillstånd. Men de får enligt de svenska reglerna inte gå till arbetsförmedlingen eftersom de inte har uppehållstillstånd. De får bara skaffa jobb genom kontakter – som de inte har.

Annons
Tarek vill gärna bli målare och Matilda visar hur man tar hand om gamla fönster.
Tarek vill gärna bli målare och Matilda visar hur man tar hand om gamla fönster. Foto: Malin Hoelstad

Familjen är heller inte berättigad till SFI-undervisning som asylsökande, i stället hittade de en svenskkurs i Borås som drevs helt ideellt av Ams Zazji och Matilda Maroti – och hon blev deras första vän i Boråstrakten.

Vi är bjudna på kaffe i hennes trädgård. På väg dit, i bilen, tycker Khaled att Rodan är för livlig i baksätet och säger till honom, såsom föräldrar gör. Då smattrar en ordström fram ur Rodan och Khaled sjunker ihop i framsätet. Jag möter Ahmads blick i baksätet och han viskar att när Rodan blir arg säger han att han mycket hellre skulle vara med sin mamma och syskon än med Khaled.

Vi kliver vi ur bilen hemma hos Matilda Maroti. Ett stort vitt hus från 1800-talet på Kullegatan i Viskafors tornar upp sig.

Ett tredelat fönster ligger på två träbockar. Matilda kittar fönster och snart står Tarek bredvid henne och hjälper till. Han ömsom skrapar fönsterbågen med taktfasta rörelser, och drar med pekfingret på träets nakna ådror. Han försvinner in i meditativt tillstånd och vill inte gå därifrån, trots att kaffeångor ryker ur kopparna i trädgården.

Matilda hälsar på i den nya lägenheten. Khaled älskar barn och tar hand om lilla Erling.
Matilda hälsar på i den nya lägenheten. Khaled älskar barn och tar hand om lilla Erling. Foto: Malin Hoelstad

– Vi umgås och försöker hjälpa varandra, säger Matilda Maroti medan hon ställer fram brödfatet med rostad franska.

Jag saknar bara min familj. Jag kan inte tänka på några jobb just nu.

Vi kommer in på vad bröderna ska kunna jobba med om de får uppehållstillstånd.

– Jag skulle gärna bli målare, säger Tarek och hans ansikte spricker upp och han tittar på sin fru rakt över bordet.

Bredvid honom skakar Khaled på huvudet.

– Jag saknar bara min familj. Jag kan inte tänka på några jobb just nu.

Vi vänder på frågan: Frågar om Khaled vill åka tillbaka.

– Då kommer syriska armén att leta upp mig och jag tvingas ut i kriget, säger han.

Khaled som gjort värnplikten i Syrien är hett villebråd som soldat i ett allt blodigare inbördeskrig. Ahmad förklarar.

– De kommer antagligen att säga: gå in i armén eller betala oss. Och om han betalar mutor i en provins så kommer nästa också att kräva det. Systemet är genomkorrupt. Det är som människohandel.

Lilla Rodan hoppar upp i hans knä. Khaleds ansikte spricker upp i ett leende och han kramar sin son.

Familjen vinkar farväl från balkongen. "Vi ses igen!"
Familjen vinkar farväl från balkongen. "Vi ses igen!" Foto: Malin Hoelstad

SvD får dagen efter besöket svar från Migrationsverkets presstjänst om möjligheter för Khaleds fru och barn att komma på besök:

”Det är ambassaden/utlandsmyndigheten som tar ställning till den visumansökan. För närvarande är möjligheten liten för en familj från Syrien att få besöksvisum eftersom det är så pass många som ansöker om asyl från Syrien.”

När gummibåten sjönk blev plywoodskivan deras räddning. "Om räddningsbåten kommit fem minuter senare hade vi inte överlevt", berättar Khaled.

Foto: Malin Hoelstad Bild 1 av 12

Rodan fryser så han skakar, men vill bada mera.

Foto: Malin Hoelstad Bild 2 av 12

Den lilla aborren släpps tillbaka i sjön igen.

Foto: Malin Hoelstad Bild 3 av 12

Rodan och Ziad utanför deras nya hus i Borås.

Foto: Malin Hoelstad Bild 4 av 12

Abeer förlorade sin dotter i Medelhavet. I oktober väntar hon barn igen.

Foto: Malin Hoelstad Bild 5 av 12

Familjen väntar besked om nytt dagis och skola för Ziad och Rodan.

Foto: Malin Hoelstad Bild 6 av 12

Tarek och Abeer dukar fram lunch i nya lägenheten.

Foto: Malin Hoelstad Bild 7 av 12

Familjen har hittat billiga bord på second hand i Borås.

Foto: Malin Hoelstad Bild 8 av 12

Frustrationen över att familjens ärende ännu ej har påbörjats är stor. Saknaden efter fru och barn tär på Khaled.

Foto: Malin Hoelstad Bild 9 av 12

Tarek vill gärna bli målare och Matilda visar hur man tar hand om gamla fönster.

Foto: Malin Hoelstad Bild 10 av 12

Matilda hälsar på i den nya lägenheten. Khaled älskar barn och tar hand om lilla Erling.

Foto: Malin Hoelstad Bild 11 av 12

Familjen vinkar farväl från balkongen. "Vi ses igen!"

Foto: Malin Hoelstad Bild 12 av 12