Alva Dahl:Hon ville vara den allra vanligaste människan

Vad har vi förlorat i övergången till en kultur som premierar utåtvändhet på de introvertas bekostnad? Nyfikenheten i Emilia Fogelklous återutgivna essäsamling ”Den allra vanligaste människan” gör att den känns lika tidlöst aktuell i dagens internetålder som när den skrevs under mellankrigstiden.

Under strecket
Publicerad

Emilia Fogelklou (1878–1972).

Foto: IBL
Annons

Sedan något år tillbaka har det kristna förlaget Libris en särskild klassikerserie. Klassiker­begreppet tillämpas här mycket generöst; det är inte Augustinus, den heliga Birgitta eller Thomas a Kempis man ger ut. Samtliga av de hittills nio titlarna i serien är skrivna under 1900-talet, och några av dem är ganska okända. Snarare än att utge särskilt efterfrågade och ansedda titlar handlar det alltså om att sätta en klassikeretikett på verk som förlaget vill lyfta fram och kanske anser motsvara en mer generell efterfrågan på litteratur som ger tidlös andlig vägledning. Begreppet används för att väcka intresse för texter som inte är helt nyskrivna. 

Urvalet är tydligt ekumeniskt präglat – författarna i serien kommer från, och vänder sig till, hela kristenheten. De senaste tre böckerna är skrivna av tre produktiva och omtyckta författare. Av den nederländske katolske prästen Henri Nouwen ger man ut den hittills yngsta boken i serien, ”Att komma hem”, i Kerstin Gårsjös översättning från 1998. Boken skildrar den omskakande process som mötet med Rembrandts målning ”Den förlorade sonen” satte igång hos Nouwen. Av den belgisk-svenske karmelitprästen Wilfrid Stinissen får vi den omtyckta och ständigt efterfrågade ”Kristen djupmeditation” från 1978, som har kommit i flera nyutgåvor under åren och dessutom översatts till en rad språk. Den tredje titeln är Emilia Fogelklous ”Den allra vanligaste människan” från 1931. 

Annons
Annons
Annons