Annons
Krönika

Carl-Johan Malmberg:Hon var filmkonstens Mona Lisa, självklar och samtidigt gåtfull

Jeanne Moreau i ”Jules och Jim” och ”Falstaff”.
Jeanne Moreau i ”Jules och Jim” och ”Falstaff”.

Med fenomenal närvaro har Jeanne Moreau varit med och skapat några av filmhistoriens vackraste och mest magiska ögonblick. Carl-Johan Malmberg minns fyra av hennes viktigaste roller.

Under strecket
Publicerad

Sedan Emmanuelle Riva dog i januari i år har jag då och då tänkt: Jeanne Moreau finns i varje fall kvar. Av de riktigt stora franska skådespelerskorna, de som debuterade strax efter andra världskriget och kom att forma fransk film under 50-talet, återstår åtminstone hon. Nu är också Jeanne borta. Fast Jeanne var jag förstås aldrig med henne. Det närmaste jag kom henne i rummet var att sitta vid hennes grannbord på Brasserie Lipp för fyrtio år sedan. Upplevelsen av henne på filmduken var viktigare. Jag kunde säga att hon var den varmaste av alla skådespelerskor. Orson Welles som regisserade henne i tre av sina filmer – i Karen Blixenfilmatiseringen ”En odödlig historia” är hon enastående – menade också att hon var den största; han hade känt, spelat mot och regisserat många.

Vilka roller minns jag henne särskilt i? Ja, i åtminstone fyra. I Antonionis ”Natten” (1961) spelar hon Lidia, en uttråkad hustru till en framgångsrik författare. Hennes förmåga att gestalta likgiltighet och leda som förvandlas till nyfikenhet och förundran kommer fram i en lång scen där hon lämnar sin man på ett förlagsparty och ger sig ut på en planlös vandring i Milano. Hon iakttar gatuliv, pojkar som spelar fotboll, ett barn som gråter, några män som slåss – i scenen yttrar hon inte ett ord men förmedlar en fenomenal närvaro med ytterst små medel. Hon är helt enkelt där.

Annons
Annons
Annons