Annons
X
Annons
X

Hon tröttnade på att ge efter

WASHINGTON Kvällen den 1 december 1955 var kall och Rosa Parks tog som vanligt bussen hem efter jobbet. Hon vägrade att resa sig från sitt säte när en vit man klev fram - och fick därmed för alltid en plats i den amerikanska historien.
Rosa Parks har avlidit i sitt hem i Detroit, 92 år gammal, bara en dryg månad före 50-årsjubileet av hennes modiga handling. Den blev gnistan till en 381 dagar lång bussbojkott i Montgomery i Alabama och till ett beslut i HD ett drygt år senare som förbjöd segregering i bussar.
Det är, kanske, svårt att tänka sig att det rådde apartheid i USA så sent som för 40-50 år sedan, men ett besök på något av de fina medborgarrättsmuseerna i Södern ger inblickar i de skamliga förhållandena. Här finns bojor och auktionsaffischer från slaveriets dagar, skyltarna med Whites Only och fotografier av hatfyllda män i vita Ku Klux Klan-kåpor och strutar framför brinnande kors.
Ibland beskrivs sömmerskan Rosa Parks som en trött äldre kvinna den där torsdagskvällen 1955. Hon framhöll
alltid själv att hon bara var 42 år - dessutom aktiv i lokalavdelningen av NAACP, den äldsta svarta medborgarrättsorganisationen.

– Jag var inte trött fysiskt, eller rättare sagt, inte tröttare än jag brukade efter arbetsdagens slut. Nej, det jag var trött på var att ge efter, sade Rosa Parks som tillbringade natten i fängelse.
Då var svarta hänvisade till att sitta längst bak, medan vita fick sitta framme i bussen. Några säten i mitten var också tillåtna för svarta om bussen inte var full. Men om en vit person dök upp förestavade lagen att svarta skulle ge upp sin plats.

– Varför behandlar ni oss så här? frågade Rosa Parks när polisen kom. Kort därefter sade hon ja till en propå från NAACP att delta i en stämning - medan den unge pastorn och icke-våldsförespråkaren Martin Luther King jr i Dexter Avenue Baptist Church fick ansvaret för att leda bojkotten.

Annons
X

Rosa Parks föddes i Tuskegee i Alabama 1913 och mindes hur hennes far höll klansmännen borta med vapenhot. Hon började skolan som 11-åring och tog
sin high-school-examen först som vuxen och gift. Hon blev av med sitt arbete efter bojkotten och flyttade så småningom till Detroit med sin man och sin mor.

Under senare år var hon en mycket kär och ofta sedd gäst på olika medborgarrättsjubileer och i intervjuer sade hon stillsamt att alla människor bör behandlas lika. Men Rosa Parks kunde skratta också, åt barn som frågade om hon känt tidigare svarta kämpar, som Harriet Tubman på 1800-talet.
I respektfyllda minnesporträtt konstateras att hon var en perfekt symbol för den rörelse för medborgerliga rättigheter som växte fram under 1950- och 60-talen.
I Södern gällde principer om att svarta och vita var ”lika men åtskilda”. De vita, med egna symbolfigurer som Alabamaguvernören George Wallace, tänkte inte ge upp sin privilegierade ställning. Den metoden som med fördel tillämpades var att inte låta svarta registrera sig i röstlängderna och därmed hindra dem från att få inflytande.
Flera blodiga mord ägde rum och beriden polis med vattenkanoner och tårgas
kallades ut för att slå tillbaka demonstranter eller släpa ut svarta som haft fräckheten att slå sig ned i en ”vit” avdelning i lunchrestauranger.
Det var först i början av 1960-talet när vita i andra delar av landet reagerade mot orättvisorna som det började röra på sig politiskt i Washington, med bröderna Kennedy och president Lyndon Johnson som drev på för en rösträttslag.

– Vi får inte glömma den kraft och den inspiration hon förmedlade, sade en ung man i går som begett sig till det flervåningshus i Detroit där Rosa Parks bodde. Han ville tacka henne för att han kunnat växa upp med samma drömmar som alla andra.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    KARIN HENRIKSSON

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X