Annons

De sista indianernaSynliggör landsbygdens bortglömda folk

Marie-Hélène Lafon, född 1962, växte upp på föräldrarnas bondgård i Cantal, ett landskap som intar en central plats i hennes verk. 2016 tilldelades hon det prestigefulla Prix Goncourt de la nouvelle.
Marie-Hélène Lafon, född 1962, växte upp på föräldrarnas bondgård i Cantal, ett landskap som intar en central plats i hennes verk. 2016 tilldelades hon det prestigefulla Prix Goncourt de la nouvelle. Foto: Jean-Luc Paillé

De sista indianerna är osedda människor i den franska provinsen, förbisprungna av moderniteten. Kristina Sandberg läser Marie-Hélène Lafon som skildrar ett lantbrukarliv som få drömmer om idag.

Under strecket
Publicerad

En solig junikväll i Stockholm drar den franska litterära storstjärnan Nina Bouraoui fullt hus på Kulturhusets internationella författarscen. Hon har en hängiven svensk publik, något som är möjligt genom Elisabeth Grates omsorgsfullt valda utgivning. Men på Grate förlag finns också Bouraouis betydligt mindre kända franska generationskamrat Marie-Hélène Lafon, som nu i vår är aktuell på svenska med den förtätade kortromanen ”De sista indianerna”. Där Bouraoui förför med en vacker, sensuell och våldsam prosa som ofta kretsar kring teman som begär, identitet och inre och yttre gränser gör Lafon något helt annat – men hon är också mycket väl värd att stifta bekantskap med.

Lafons realistiskt konkreta stil kan snarare kännetecknas av frånvaron av förförelse, en strävt uppriktig brutalitet. Romanen befolkas av osedda, glömda, nästan stumma människor på den franska landsbygden i landskapet Cantal. I en bondgård som ärvts på mödernet och som hört till familjen i fyra generationer lever det åldrande syskonparet Marie och Jean ett stillsamt liv sedan den stränga mamman dött.

Annons
Annons
Annons