X
Annons
X
Recension

Jag är, jag är, jag är. Ett hjärtslag från döden Hon snuddar vid döden – och skriver om det

Mötet med en mördare på en ödslig stig, hjärninflammationen i barndomen, och så dottern vars svåra allergier ständigt håller familjen på tårna. Maggie O’Farrell skriver gastkramande, nyskapande och faktiskt även hoppfullt om de många gånger hon sett döden i vitögat.

Maggie O’Farrell skriver gastkramande, nyskapande och faktiskt även hoppfullt om de många gånger hon sett döden i vitögat.
Maggie O’Farrell skriver gastkramande, nyskapande och faktiskt även hoppfullt om de många gånger hon sett döden i vitögat. Foto: IBL

En ensam ung kvinna tar en lunchpromenad vid foten av ett berg och runt en tjärn, när hon på den ödsliga stigen plötsligt möter en leende man; samma man som hon bara en stund tidigare mött och som borde vara på väg i rakt motsatt riktning. Han väntar på henne. Slår följe med henne. Med ursäkten fågelskådning lägger han kikarremmen om hennes hals. Hon pratar och pratar tills hon mirakulöst nog krånglat sig ur situationen och kan återvända till jobbet på pensionatet vid bergets fot. Hon har undkommit.
Maggie O’Farrell inleder sin personliga textsamling ”Jag är, jag är, jag är. Ett hjärtslag från döden” med den här gastkramande historien, om hur hon som artonårig säsongsarbetare i en turistidyll möter en man som var på vippen att bli hennes död. Berättelsen blir dessutom otäckare än så. Såhär beter jag mig när jag läser O’Farrells nära döden-texter: jag flämtar, drar efter andan, håller andan, andas ut. Ny text, börja om, repetera.

Maggie O’Farrell skriver gastkramande, nyskapande och faktiskt även hoppfullt om de många gånger hon sett döden i vitögat.

Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X