Recension

Levande historiaHomo politicus

Under strecket
Publicerad
Annons

Det är en mycket kontrollerad Hillary Clinton som redogör för sitt liv i nya memoarboken, en homo politicus som snarare lägger till rätta än berättar. Visst kan det vara spännande att titta in bakom Vita husets ytterväggar, men ofta är det tröttande och tråkigt.
Det är svårt att inte imponeras av Hillary Rodham Clinton; advokat, guvenörshustru, presidentfru och numera amerikansk senator. Driftig men inte alltid framgångsrik förkämpe för allmänna sjukförsäkringar och bättre tillgång till sjukvård, för bättre förhållanden och rättigheter för kvinnor och barn såväl hemma som internationellt. Inskriven i historien för provocerande uttalanden som ”I”m not sitting here, some little woman standing by my man like Tammy Wynette” (1992 efter att Bill Clinton erkänt att han förorsakat smärta i deras äktenskap) och ”this vast right-wing conspiracy that has been conspiring against my husband since the day he announced for President” (1998 efter de första avslöjandena om Monica Lewinsky-affären).
Hillary Clinton, en fullblodspolitiker som fram till år 2000 aldrig valts till ett ämbete, en kvinna som alltid är påläst och tar sig ton och därför väcker starka känslor; påhejad och uppskattad av anhängarna, illa omtyckt men också hatad av politiska motståndare, skandalomsusad, hudflängd i medierna. Och sist men inte minst, försmådd hustru.
Och ändå tycks hon alltid hamna med båda fötterna på jorden, utstrålande sin något kylslagna cheerleaderentusiasm: vidare mot nya djärva mål, tycks det.
Så, på höjden av sin karriär slår hon sig till ro (åtminstone några timmar får man förmoda) och skriver sina memoarer, summerar ett liv. Ännu inte 60 år fyllda. Varför?
Memoarer, jorå, partsinlaga, visst, uppriktiga, kanske, självanalytiska, nja. Teflonhalten är mycket hög. Glöm inte att senator Clinton har en relativt lång och eventuellt ambitiös karriär framför sig. Rutinerat berättar hon på över 600 sidor om sitt liv utan att egentligen förmedla något nytt. Det är nämligen en mycket kontrollerad Clinton som framträder på boksidorna, anslaget är snarare att lägga till rätta, ja rentav tillrättavisa, än att berätta. Boken tycks följa ett uppgjort schema som gör det möjligt för henne att kommentera, i vissa fall tillbakavisa snart sagt varje tidningsrubrik, medial oförrätt, feltolkning eller kampanj hon utsatts för. Redan på sidan 31 går det att läsa: ”Det hjälpte inte att jag veckan innan hade bestämt mig för att inleda min high schooltid med en mer ”vuxen” frisyr. Det var så den eviga kampen med mitt hår började.” En giftpil riktad mot alla de journalister och krönikörer som år efter år förlöjligat och analyserat presidentfruns ständiga frisyrväxlingar.

Annons

Resonemangen kring och synpunkterna på Whitewater, Vincent Fosters självmord, Travelgate, Filegate, Gennifer Flowers-och Paula Jones-affärerna, Kenneth Starrs utredning och Monica Lewinsky-affären följer samma mönster. Hon skriver utan djupare reflektion, hon tillbakavisar anklagelser (i flera fall säkert med rätta) men upprepar mer eller mindre vad hon tidigare sagt.
Hon är mån om sin image men som läsare uppskattar man de få gånger det uppstår sprickor i fasaden. Här finns de uppfriskande attackerna
mot Kenneth Starr och den alltför långt gångna och partipolitiskt motiverade Whitewater-utredningen som aldrig fann några bevis för maktmissbruk eller olagligheter.
Eller kapitlet om det dramatiska och till sist misslyckade försöket att reformera sjukförsäkringssystemet, en lärorik och spännande lektion i amerikansk politik och ännu ett bevis på hur svårt det är att genomföra förändringar. Argumenten fanns på reformatorernas sida, men man missbedömde de politiska förutsättningarna. Beredvilligt rannsakar Hillary Clinton sin roll och presidentens missbedömningar. Boken hade vunnit på mer av den varan.

Annons
Annons
Annons