Annons

LionHollywood står i vägen för adoptivdrama

Dev Patel och Nicole Kidman i ”Lion”.
Dev Patel och Nicole Kidman i ”Lion”. Foto: Scanbox

Det är knappast temana i ”Lion” – identitet, kulturella fördomar och globala samhällsklyftor – som är ointressanta, utan formen de är stöpta i skriver Jon Asp.

Under strecket
Publicerad

En femårig indisk pojk, ute på tillfälligt nattjobb men förlorad ur broderns sikte, somnar olyckligtvis på ett godståg. Ett par dagar senare har han, instängd på tåget, färdats över 100 mil bort från hembyn och vaknar upp i myllrets Calcutta, till en helt ny miljö och ett helt nytt språk. Händelsen blir upptakten till en livslång identitetskris där Saroo – som pojken heter – först får prova på livet som gatubarn och barnhemsbarn innan han, efter myndigheternas misslyckade försök att spåra familjen, adopteras av ett medelklasspar till ett välbeställt liv på Tasmanien. Social utsatthet i öst övergår i västerländsk välvilja.

I Calcutta rör sig slumdogen Saroo över stora ytor, utan skydd mot omvärlden, bland många anonyma själar. Denna sociala stadsvandring – en oväntat lång startsträcka – utgör filmens behållning. Sedan tar det spekulativa över, ett berättande draperat i svartvita kontraster, grälla trauman och slarvigt skarvade tidshopp. Bortom all önskvärd tydlighet visar ”Lion” hur fiktionen i dag tycks förblindad av alla dessa berättelser baserade på verkliga händelser, i detta fall Luke Davies memoar ”A long way home”. Jakten på ”autenticitet” håller på att utradera alla försök till nyansering, vilket genomsyrar filmen ända in i eftertexterna, med fakta som upprepas och rekvisita som går igen mellan filmen och förlagans inklippta arkivbilder. Men inget av detta avsett vederhäftiga kan gjuta verkligt liv i filmen.

Annons
Annons
Annons