X
Annons
X

Carl-Johan Malmberg: Holbeins blickar mellan liv och död

”Ambassadörerna”, 1533, Hans Holbein d y (1497-1543), något beskuren.
”Ambassadörerna”, 1533, Hans Holbein d y (1497-1543), något beskuren.

I Bo Widerbergs film ”Kärlek 65” finns en oförglömlig liten scen. En vaktmästare i en församlingslokal håller en improviserad föreläsning om måleri med hjälp av ett hästporträtt på väggen. Han visar hur målningen följer åskådaren i rummet, var man än befinner sig tittar hästen på en. Det gör bilden till en bra målning, menar vaktmästaren. Stannar man upp inför denna smått komiska analys blir den djupsinnigare än vad man tror. Den handlar om bilders förmåga att magiskt fixera åskådaren - själva kärnan i människans bildskapande sedan begynnelsen.
Ofta talas det om hur vi betraktar bilder. Mer sällan talas det om hur bilder betraktar oss. Vilka blir vi inför dem? Det tydligaste exemplet på en betraktande bild är den där ett par ögon möter våra - som hästens i målningen hos Widerberg. Vi blir sedda. Så är det traditionella, målade, tecknade eller fotograferade porträttet ofta beskaffat sedan renässansen. Det ärver sin åskådarfixerande blick från den kristna ikonen, som i sin tur ärvt den från romerska,
grekiska och egyptiska bilder av människor, hjältar och gudar, målade eller skulpterade. I grekiska gudabilder och kouroi, i egyptiska kungaskulpturer och masker uppmanar denna orörliga blick betraktaren till underkastelse och dyrkan, åtminstone till beundran. Den egyptiska Nefertitibysten i Berlins antikmuseum är där emblematisk med sin gåtfulla blick.
Bildernas fixerande blick - all fixerande blick - uttrycker ett visst våld, ett bemäktigande av vad den ser. Den som blir sedd av en sådan blick utsätts ovillkorligen för den Andres makt - inte för inte har ”rätten till blicken” blivit både nyckelbegrepp och könspolitiskt spörsmål inom feministisk teori under senare år. Men vad som ofta trängs bort i analyser av de många bilder föreställande kvinnor gjorda för att betraktas av män är att kvinnorna i dem inte sällan fixerar åskådaren tillbaka, oavvänt och stolt; den manliga åskådarblickens makt möts av den kvinnliga blickens motmakt, en duell av blickar, mer eller mindre intensiv. Så är det i Leonardos
”Mona Lisa” och i Tizians ”Venus från Urbino”, två av den moderna konstens paradigmatiska kvinnobilder. Och så är det redan i Nefertitibysten. I sin kulturhistoria ”Sexual Personae” (1990) - en bok där blicken görs till fundament i den västerländska traditionen - visar Camille Paglia att kvinnan i sådana bilder på intet sätt kan beskrivas i termer av passivt objekt.
Hans Holbeins (1497-1543) målning ”Ambassadörerna” från 1533 är en av renässansens mest anslående verk. Här handlar det om den manliga blicken, ja, om det manliga överlag, så till den grad att det kvinnliga är nästan helt och hållet frånvarande. De enda spåren av det är i lutans former och i stjärntecknet Andromeda i en himmelsglob.

”Ambassadörerna”, 1533, Hans Holbein d y (1497-1543), något beskuren.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X