Ulla Gudmundson:Höjda insatser i spelet om Nato

Är Ryssland ett hot mot Sveriges säkerhet, och vore det i så fall en god idé att gå med i Nato – eller är fortsatt alliansfrihet i själva verket det bästa sättet att förebygga eventuella konflikter? Nya böcker reder ut huvudlinjerna i den på nytt uppblossade Natodebatten.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Flygplan från Sverige och Nato sida vid sida under en gemensam övning förra året.

Foto: YVONNE ÅSELL
Annons

Enligt den franske statsvetaren Dominique Moïsi handlar geopolitik också om känslor. Få förkortningar har väckt så starka känslor i Sverige som Nato. Negativa känslor som utanförskap, fientlighet, rädsla och skam. Eller positiva, som trygghet och beundran. I dag diskuteras på allvar frågan om ett svenskt Natomedlemskap, mot bakgrund av en oroande utveckling i Ryssland, Krim-annekteringen, kriget i Ukraina och ökande rysk militär aktivitet i Östersjöområdet.

Men hur mycket vet svenskar egentligen om Nato? Under många år romantiserades eller demoniserades västalliansen i svensk debatt. Kunskapen om Nato i det offentliga Sverige var om inte obefintlig så i alla fall mycket ytlig. Debatten var utopistisk, i den meningen att båda sidor utgick från etiska ideal och en selektiv verklighetsbild. För vänster- och fredsrörelsen var Nato organisationen som under Washingtons ledning placerade ut kärnvapen i Västeuropa (att Moskva redan placerat ut robotar i östra Europa bortsåg man ifrån). För Herbert Tingsten, den arketypiske Natoförespråkaren, var alliansen ett uttryck för en demokratisk, frihetlig värdegemenskap där också Sverige hörde hemma. Tingsten översåg grandiost med att såväl diktaturen Portugal som Turkiet och Grekland, som under långa perioder styrdes av militärjuntor, var fullvärdiga Natomedlemmar. När det gällde balterna blev idealisten Tingsten realpolitiker: deras frihetsbehov måste, menade han, underordnas risken för kärnvapenkrig.

Annons
Annons
Annons