Annons
X
Annons
X

Högtryck under feministisk vår

I vintras diskuterades det om feminismen hade spårat ur. Ett halvår senare är den på allas läppar inför Almedalsveckan. Valfläsk eller äkta engagemang? SvD reder ut vad som ligger bakom den feministiska våren.

(uppdaterad)

Ett 40-tal personer hade vågat sig utanför den politiska allfarvägen. Närmare bestämt till en båt som låg väl förtöjd i utkanten av Visby hamn. Där skulle Fi:s Gudrun Schyman tala. Hon kom, hon såg och hon fräste: ”Det finns ingen plats för andra partier än de etablerade”.

Pengarna var slut. Uppeldade. Intresset ljumt från både allmänhet och medier – Jimmie Åkesson hade pläderat för fler heltidsanställningar med förhoppningen att det skulle locka fler kvinnor, samtidigt som partiet vill försämra den fria aborträtten. Jämställdhetsdiskussioner och feministisk debatt lyste annars med sin frånvaro.

Nu, bara ett år senare är situationen en helt annan. Efter den feministiska våren då Fi fick ett mandat i Europaparlamentet, finansminister Anders Borg publicerade ett femstegsprogram för ökad jämställdhet och ”Nordiskt forum – new action on womans rights” drog rekordpublik i Malmö, går det inte att ducka för det faktum att feministisk debatt klämt in sig bland de stora frågorna på den politiska agendan.

Annons
X

Visst, det är supervalår och politikens företrädare hänger alla på de frågor som engagerar – rasism, fascism, människors lika rättigheter, diskriminering. Men när körde feministerna om finansen i fråga om uppmärksamhet?

– I ett demokratiskt samhälle kan diskussionen inte försvinna, eftersom ojämställdhet är oförenligt med demokrati. Den kan däremot kamoufleras eller förändras, men det är där min gamla tanke om den växande genuskonflikten kommer in i bilden: ju mer kvinnor integreras i samhället desto värre uppfattas de kvardröjande orättvisorna. Det har även lobbats, eftersom det är valår, säger professorn, författaren och kvinnokämpen Yvonne Hirdman som just utkommit med boken ”Vad bör göras?”.

”I dryga femtio år har Sverige haft en jämställdhetspolitik, alltså en politik för att skapa rättvisa mellan kön – visst är det utopiskt?”, skriver hon, för att sedan lotsa läsaren genom decennier av kvinnliga landvinningar och bakslag, från det pratglada 60-talet, via det feministiska 80-talet för att till sist landa på 2000-talet med fokus på genus-, köns-, queer- och hbtq-forskning. Även för 15 år sedan var politikerna måna om att klistra på etiketter – ekofeminister, etiska feminister, liberala feminister. Nidbilden av feministen som en jämställdhetsivrande dam som höll till på vänsterkanten – ful, försmådd, bitter, kärlekskrank och aktivt manshatande – hade äntligen kommit på skam. Möjligen hade debatten i kölvattnet efter antologin ”Fittstim” (1999) breddat upptagningsområdet för yngre feminister som fått nya ansikten utåt. Belinda Olsson och Linda Skugge ville vara coola, snygga och smarta – och ändå gå i bräschen för kvinnokampen. 2005 bildades Feministiskt initiativ, men interna slitningar ledde till politisk kräftgång och en undanskymd tillvaro.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Hur är då situationen nu? Tiden då ”Håll käft och var söt” (Vita Andersens bok från slutet av 70-talet) var ett vedertaget kvinnoideal är förvisso över. Men fortsatt visar statistik från SCB på stora skillnader mellan könen: kvinnor tar ut 76 procent av föräldradagarna, de tjänar sju procent mindre än män och har tolv procent av aktiebolagens styrelseordförandeposter. Yvonne Hirdman pekar på en annan faktor som fört upp genusfrågor i strålkastarljuset – att glappet ökar mellan dem som har och dem som inget har, och där är, alltjämt, majoriteten kvinnor.

    Jag söker Tiina Rosenberg, genusvetare, professor och tidigare styrelsemedlem i Feministiskt initiativ, som ringer tillbaka sent en kväll för att svara på mina frågor. Allra först vill hon definiera sin syn på feminism:

    – Grejen är att det inte handlar om jämställdhet, utan om förståelse för makt. Makt skapas av heterosexuella vita män och heterosexuella kvinnor. Men Sverige är inte ett monokulturellt samhälle längre, varför Fi:s slogan ”Ut med rasisterna in med feministerna” är genial.

    Hon förespråkar en intersektionell analys, som innebär att andra faktorer spelar in vid diskriminering – som etnicitet, ålder, klass och sexuella preferenser – och att de ibland även förstärker varandra. Att könsmaktsordningen inte längre räcker som förklaringsmodell för ojämlikhet, utan att det är andra sociala faktorer som avgör maktförhållanden människor emellan. Om samhället sedan organiseras efter de normer som förknippas med hög status riskerar skillnaderna att öka ytterligare.

    Alla dessa ord och komplicerade begrepp som kräver förklaringsmodeller, skapar inte de en klyfta mellan genusvetare och vardagsfeminister?

    – Politik är att vilja och vill man något så får folk också lära sig politik, även om det innebär en intellektuell ansträngning. Hänger man inte med får man lära sig. På den här punkten är jag benhård, säger Tiina Rosenberg.

    Samtidigt har Gudrun Schyman nått ut till bredare lager genom att vara folklig och personlig. Att Soraya Post, med expertkunskap om romer får representera partiet i Europaparlamentet vittnar om Fi:s känsla för frågor som berör. I möte med väljarna fungerar det knappast att stapla genusteoretiska termer på hög.

    Belinda Olsson skrattar avmätt. Huruvida hon behärskar den intellektuella terminologin eller inte vill hon inte avslöja, men att hon i vintras cyklade runt och ställde simpla men samtidigt kluriga frågor i SVT-programmet ”Fittstim – min kamp” är en uppenbar sanning.

    – Jag ville få folk att ta ställning för det hade varit ljummet ett tag. Mitt program gjorde åter feminism till en het potatis, säger hon.

    Olsson menar också att det var många faktorer som samverkade till genomslaget (förutom att hon retade gallfeber på det feministiska intellektuella etablissemanget). Flera ifrågasatta domar i sexualbrottsmål, demonstrationerna i Kärrtorp, ökade klyftor i samhället, unga som organiserat sig via sociala medier och så vidare.

    – Men Fi säger själva att de fick många nya medlemmar efter mitt program. Gudrun Schyman gästade radions lördagsintervju. Feminister tvingades upp ur soffan för att göra aktiva val. Det fanns ett bubblande missnöje som inte märktes om man bara stod vid en busshållplats och hängde.

    Så feminismen har inte spårat ur då?

    – Nej, och man behöver inte vara rädd för att stångas lite feminister emellan. Spränga lite fler elfenbensakademiska torn ...

    Ett 70-tal punkter med rubriken jämställdhet ska avhandlas under Almedalsveckan. ”Måtte inte feminismen bli ett varumärke”, sa dramatikern och samhällsdebattören Stina Oscarson i sitt tal på Nordiskt forum och höjde ett varnande finger för att det mest effektiva sättet att ta död på motstånd är genom att krama ihjäl det.

    Kan det bli en feministisk höst?

    Annons
    Annons
    X
    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X