Annons

Fredrik Svenaeus:Högt pris när själens boning reas ut

Filosofin och fiktionen ger ofta exempel där den etiska problematiken kring organdonationer dras till sin spets. Nu börjar dock verkligheten med dess förbättrade teknik och illegala organhandel hinna ikapp, skriver Fredrik Svenaeus i den första av två artiklar om vårt förhållande till våra inre organ.

Under strecket
Publicerad

I Pedro Almodóvars film ”Allt om min mamma” (1999) skildras hur donationssköterskan Manuela förlorar sin son Esteban i en bilolycka. Hon tvingas under loppet av några timmar nu själv ta ställning till den svåra fråga som hon brukar ställa till anhöriga på sjukhuset i Madrid där hon arbetar: får vi använda organen i din sons hjärn­döda kropp för att rädda livet på andra? Längre fram i filmen skildras hur huvudpersonen blir mor på nytt genom att ”adoptera” en ung gravid nunna och ta hand om hennes nyfödda barn. Manuela följer sitt livs spår baklänges för att finna Estebans försvunna pappa som numera lever som aidssjuk transvestit i Barcelona. Hela filmen är en hyllning till den goda modern och hennes offer för andra. Gåvan – av organ – är det goda och livet ges åter – på snåriga vägar – åt den som ger.

Kazuo Ishiguros roman ”Never Let Me Go” (2005) är en berättelse om ett fram­tida samhälle där bristen på organ lösts genom att man föder upp kloner till alla medborgare. Klonerna donerar samtliga vitala organ till sina ”original” när det uppnått vuxen ålder (25–35 år). Klonerna är precis som alla andra barn, men de växer upp utan familj på ett slags barnhem där de gradvis indoktrineras av sina lärare för att acceptera att deras uppgift är att ge liv åt andra. På väg mot detta ”fullbordande” kan de leva ett relativt drägligt liv, de är inte inspärrade och de får umgås med varandra och bilda par (de kan dock inte själva få barn eftersom de gjorts sterila).

Annons
Annons
Annons