Annons
Recension

De odöda Mord på önskelistanHögt och lågt med döden som sällskap

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Om man tänker sig att skräckgenrens grundfråga är ”Vad är vi rädda för?” skulle motsvarande fråga för deckargenren kanske vara ”Vad kan vi veta?”. Kriminal-litteraturen har alltid haft en dragning åt det cerebrala och kunskapsteoretiska, hur hårdkokt, samhällskritisk eller smutsigt realistisk den än har velat vara. Genom logisk deduktion eller föga glamoröst men metodiskt polisarbete, metoderna har ju skiftat, har målet varit det samma: att systematiskt rekonstruera ett brott, hitta den skyldige och återställa ordningen.

Portalfigurerna Auguste Dupin och Sherlock Holmes var bara hjärnor, avförkroppsligade representationer av ett slags rent förnuft. Men redan från början byggdes en oro in i genren, rationaliteten hotade att undermineras av allt den försökte stänga ute (känslorna, begäret, kroppen, vansinnet). Tänk bara på Dupins kärlek till natten eller Holmes kokainmissbruk. Om kroppen är deckarens förnekade Andra är den desto synligare i skräckgenren, ja hela det fundament som formeln ständigt roterar runt. Skräcken kan vara riktad mot den egna kroppen, som i Stephen Kings ”Carrie” eller Ridley Scotts ”Alien”-filmer, där människokroppen blir ett värddjur för fasansfulla och obeskrivliga fenomen och varelser.

Annons
Annons
Annons