X
Annons
X
Recension

BlacKkKlansman Högsta betyg – det här är en av årtiondets bästa filmer

Spike Lees "BlacKkKlansman" är en triumf – spännande och rolig, men också arg, sorgsen och anspråksfull. Spike Lee avslutar den uppsluppna ­filmen om 70-talets Ku Klux Klan med en gravallvarlig referens till Trumps USA genom en förödande slutbild.

Laura Harrier och John David Washington. Foto: IBL/UIP
Läs mer om Veckans biofilmer

Sekunderna innan den unge polisaspiranten Ron Stallworth (John David Washington, för övrigt Denzels son) knatar in på anställningsintervjun i Colorado Springs rättar han till sin afrofrilla. Det är tidigt 1970-tal och i en försiktigt radikal anda vill polisen värva folk från underrepresenterade befolkningsgrupper. Ron klarar intervjun och placeras först i arkivet, men snart skickar chefen ut honom på ett riktigt uppdrag: att bevaka en studentförening som bjudit in den svarta aktivisten Kwame Ture att tala. "Vi vill inte att vår trevliga svarta invånare ska få några idéer", förklarar chefen. Ron nickar och drar tröjan över sin dolda mikrofon.

Kvällen blir avgörande för vad som händer sedan: dels Rons reaktion på Tures sprakande tal om jämlikhet och kamplusta, dels det faktum att några av Rons vita kollegor förnedrar både Ture och arrangörerna efteråt. Tillbaka på jobbet får Ron syn på en annons från Ku Klux Klan. Han ringer upp och låtsas vara en vit rasist, och den lokala representanten i andra änden blir så tagen av Rons svada att han bjuder in honom på värvningsmöte. Ron tackar ja men hamnar direkt i problem – hur ska en svart man kunna infiltrera en organisation som hatar sådana som han?

Laura Harrier och John David Washington.

Foto: IBL/UIP Bild 1 av 3

Ron Stallworth infiltrerade Ku Klux Klan på 1970-talet.

Foto: UIP Bild 2 av 3

Topher Grace och Adam Driver.

Foto: IBL/UIP Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X