Annons

PennskaftetHögst sevärt när Pennskaftet kämpar för förändring

Malin Persson och Peshang Rad som Pennskaftet och Dick – en förälskelse som slår till med full kraft .
Malin Persson och Peshang Rad som Pennskaftet och Dick – en förälskelse som slår till med full kraft . Foto: Micke Sandström

Politisk kamp för kvinnlig rösträtt tränger djupt ner i det privata och motstånd finns i alla läger i Elin Wägners ”Pennskaftet”. Det står och väger på ett vackert och intressant sätt på Uppsala stadsteaters stora scen.

Under strecket
Publicerad

Ensemblen i ”Pennskaftet” på Uppsala stadsteater.

Foto: Micke Sandström Bild 1 av 1

När Elin Wägners ”Pennskaftet” kom ut 1910 pågick kampen för fullt; svenska kvinnor hade ännu inte rösträtt. Och när Maria Löfgren placerar historien på scen hamnar vi mellan det trygga gamla och det osäkra nya. Det handlar om en strid som inte bara förs mellan könen: män har rätten att bestämma över kvinnors liv, men här finns många kvinnor som tycker att det ska så vara.

Konkret rör det sig om en grupp kvinnor, som hankar sig fram i livet samtidigt som de argumenterar, slåss för kvinnlig rösträtt. I centrum står journalisten Barbro Magnus, Pennskaftet kallad, som sliter på i en helmanlig värld. Hon är snabb och kompetent och hon levererar, men har svårt att få gehör för egna idéer, som att skriva om den självklart förekommande prostitutionen. Malin Persson i rollen är älskvärt oskuldsfull och kan verka naiv, men har av erfarenhet lärt sig navigera i en värld där tafsande och övergrepp är vardagsmat, något att suckande hantera. Det uttrycks ofta mellan orden, via Dorte Olesens koreografiska arbete, som fint samspelar med Fridjon Rafnssons scenrum, där moderna rörliga strukturer försöker tränga ut det givna, typ en fast, borgerlig salong.

Annons
Annons
Annons