Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Bilal - På slavrutten till Europa Högkvalitativt litterärt reportage

Drömmen om ett bättre liv får människor att ge sig av mot Europa, men de möter förödmjukelse, faror och ibland döden. I reportageboken ”Bilal” reser den italienske journalisten Fabrizio Gatti med migranter och skildrar systematiken i det grymma helvete som möter dem. Det är en fruktansvärt bra bok, tycker SvD:s Elisabeth Hjorth.

Bilal - På slavrutten till Europa

Författare
Genre
Prosa

Översättning: Margareta Zetterström 543 s. Celanders förlag

”Europa är en tvångstanke som varje dag visar sig i klädedräkten.”

Fabrizio Gatti, italiensk journalist och wallraffare, börjar sin resa i Dakar, med avsikten att följa migranterna på den moderna slavrutten från Afrika. Europa, tvångstanken som manifesteras i de unga männens tröjor med europeiska fotbollslag, är väl medveten om sin attraktionskraft. Men en skriande brist på självrannsakan och konsekvens härjar i den fredsprisade världsdelen. Gattis reportage är en mäktig vidräkning med det Europa som utnyttjar slavarbete för billiga varors skull men samtidigt stiftar lagar som gör människor ”illegala”, i praktiken utan människovärde.

”Bilal” är en fruktansvärt bra bok, kanske den bästa. Kanske den mest akuta litterära dokumentation av en pågående katastrof som går att få tag på. De här sidorna ska jag bära med mig som en dov molvärk, en sorg. Det betyder inte att det är besvärligt att läsa dem. Gatti skriver ett högkvalitativt litterärt reportage. Det är levande miljöer som jag dras in i, en händelseutveckling som oavbrutet fascinerar. De människor som Gatti möter är så osannolika som bara människor kan vara, det är bättre än fiktion, större än alla påhitt jag just nu kan tänka mig.

Annons
X

För att så långt det går dela villkor med migranterna utger sig Gatti för att vara Bilal, en irakkurdisk flykting på väg till Tyskland. Han ska resa genom Mali och Niger, korsa Sahara och nå den libyska gränsen mot Europa.

När Gatti frågar vad som driver hans medresenärer att göra den riskabla resan framträder berättelser om omöjliga liv. En lärare, en frisör, den yngste i en stor familj, de ger sig av för att maten inte räcker och för att deras barn är värda något bättre. Andra kommer rakt ur blodiga konflikthärdar och är ensamma i världen.

Ousmane, Safira, Daniel och de andra stiger rakt in i mitt medvetande med sina drömmar och planer och usla förutsättningar. Det är sant som Gatti påpekar att dessa modiga utvandrare är värda beundran. Men deras väg är full av förödmjukelser. Resan genom öknen, i en lastbil där passagerarna packats så att de inte kan röra sig, slutar med döden om chauffören kör fel, om bilen blir stående eller om smugglarna sticker med pengarna. För varje vägspärr med militärer (de kan vara tolv under en delsträcka) kastas migranterna av lastbilen för att böja knä på marken. Sedan börjar plundringen. De blir piskade med elkablar och gummislangar. Skosulorna snittas i jakt på pengar, för militärerna liksom för smugglarna är migranterna ingenting annat än inkomster. Enorma inkomster bara genom att hota och slå. Med sår under fötterna, diarré och brinnande törst lyckas ett antal migranter ta sig levande genom öknen.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Andra kommer inte så långt. Den som blivit av med sina respengar och inte har något arbete blir
    stranded, ohjälpligt fast på en anhalt. När Gatti beskriver dessa levande döda är det koncentrationslägerfångarna som gett upp allt hopp i Primo Levis böcker jag tänker på. För kvinnor som migrerar handlar det om att sälja sin kropp så många gånger att jag undrar om det finns någon själ kvar om de kommer fram.

    Jag har hört flyktberättelser här hemma, en och en så vidrig att helvetet öppnas. Men det som händer vid läsningen av ”Bilal” är att jag möter systematiken. Det är utrotning av människor i en gigantisk skala. Tusen och tusen drömmande levande personer drivs ut i öknen för att plundras, torteras och transporteras som värdelösa djur innan de lämnas att dö. I sanden och hettan. I natten och havet.

    Inte heller de som lyckas nå Europa har någon mänsklig värdighet att vänta. Gatti blir internerad i centret för flyktingar som kommer med båt till Lampedusa i Italien. Hundratals nya människor anländer varje dag till överfulla sovsalar och trasiga toaletter. Han ser de italienska poliserna göra ”korridoren”; migranterna går mellan poliserna som slår och örfilar dem innan de släpps in i den bur där de ska hållas fångna i väntan på deportering. Muslimer tvingas titta på porrfilmer i mobilkameror. Det är alltså sådana poliser som de hungerstrejkande barnen i Gävle blivit utsatta för.

    Gatti söker som papperslös arbete på tomatfälten i södra Italien. ”Har du någon väninna?” frågar förmannen. ”Du måste ta med dig en kvinnlig vän. Åt chefen. Om du gör det ger han dig jobb på en gång.”

    Det finns ingen gräns för hur mycket det tjänas på slavarna som skördar Europas livsmedel. Ingen anständighet i de löner som delvis försvinner i mellanhänderna och ibland aldrig ens betalas ut. De slagna och hotade människorna lyder. Italienarna i området tiger, tystnaden sprider sig över Europa.

    Gatti skriver om sin egen vrede, hur grymheten mot migranterna väcker lust att hämnas. Också jag blir hatisk när jag läser, känner djup skam över att vara en del av ett system där övergrepp inte är undantag. Våldet är enligt Gatti systemets hårda hjärta. Alltså måste vi byta ut det.

    Senaste kulturquizarna

    Vilken var Portugals sista koloni? quiz.svd.se När mördades Gustav III? quiz.svd.se Vad orsakade naturkatastrofen? quiz.svd.se Vem ville dö i ”Jedins återkomst”? quiz.svd.se Vilka var deras gangsternamn? quiz.svd.se
    Annons
    Annons
    X
    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X