Annons
X
Annons
X

Hög aktieutdelning ett långsiktigt hot

Är svenska börsnoterade företag för generösa när det gäller aktieutdelningar? Frågan är berättigad, skriver docent Adri De Ridder som pekar på risken för minskade investeringar.

Diagrammet visar utdelningsandel (inklusive återköp och inlösen) för samtliga företag på Stockholmsbörsen 1980–2014, i procent av nettovinsten. Grafik: SvD  Källa: Författaren
Diagrammet visar utdelningsandel (inklusive återköp och inlösen) för samtliga företag på Stockholmsbörsen 1980–2014, i procent av nettovinsten. Grafik: SvD Källa: Författaren

BRÄNNPUNKT | AKTIER

Tre av fyra företag har aviserat en höjd aktie­utdelning för 2014.
Adri De Ridder

Ett flertal svenska börsföretag har den senaste tiden presenterat sina resultat för verksamhetsåret 2014. Även om antalet företag som hittills lämnat rapporter är begränsat indikerar utdelningspolitiken en helt annan syn på industrins verksamhet än den som Riksbanken har. Så har exempelvis tre av fyra företag aviserat en höjd aktieutdelning för verksamhetsåret 2014.

Summan av företagens aktieutdelningar, uttryckt som en andel av den totala nettovinsten, befinner sig också på en nivå som talar för en lägre snarare än en högre investeringstakt. Till detta kommer orosmomentet att den låga marknadsräntan för räntebärande placeringar möts med högre krav på utdelningar från finansiella institutioner. Synen på långsiktighet känns i dagsläget fjärran.

Annons
X

**Är svenska börsnoterade **företag för generösa när det gäller aktieutdelningar? Den frågan är berättigad med tanke på att utdelningstillväxten varit mycket hög och att utdelningarnas andel av vinsterna både historiskt sett, och i jämförelse med andra länder, nått en spektakulär höjd.

Alla som har följt utvecklingen på Stockholmsbörsen vet att svensk industris lönsamhet ökat kraftigt sedan 1980-talet. För samtliga börsföretag uppgick den samlade reala nettovinsten till 18,1 miljarder kronor för verksamhetsåret 1980. För 2013 var motsvarande nettovinst 330 miljarder kronor och indikerar en genomsnittlig årlig ökning på nära 9 procent.

Om vi kompletterar analysen med att summera företagens utdelningar, men också värdet av återköpsprogram liksom inlösenprogram, ger denna beskedet att dessa ökat i samma härad som företagens nettovinster vilket innebär att såväl nettovinst som aktieutdelningar ökat snabbare än inflationen och åtminstone tre gånger snabbare än den reala löneutvecklingen. Ytterligare beräkningar visar också att medel som i olika former skiftats ut till aktieägarna ökat sedan år 2000 (det år då företagen fick möjlighet att initiera återköpsprogram).

**Balansgången mellan **att återinvestera vinster jämfört med aktieutdelningar har tyvärr inte uppmärksammats i den allmänna debatten. Studeras kvoten mellan summan av flöden till aktieägarna och företagets nettovinst erhålls utdelningsandelen. För flera svenska företag har denna kvot ökat de senaste åren och har i dagsläget, mätt som ett vägt genomsnitt över tidsperioden 1980–2013, parkerat på en nivå som indikerar en utdelningsandel på 52 procent. För verksamhetsåret 2013 uppgick utdelningsandelen till 57 procent och för de företag som hittills lämnat sin bokslutskommuniké hamnar utdelningsandelen på 76 procent (stapeln längst till höger i figuren).

Det betyder att ett svenskt börsnoterat företag i genomsnitt behåller 24 kronor för varje beskattad hundralapp. Jämfört med studier från USA (42 procent) är alltså utdelningsandelen i Sverige klart högre.

Svenska företag har således en högre utdelningsandel vilket innebär en uppenbar risk för att företagen tvingas hålla tillbaka på sina investeringsplaner, produktutveckling, marknadssatsningar etc. Den historiskt sett låga investeringstakten inom svenskt näringsliv, som påbörjades före finanskrisen och fortfarande har giltighet, kan mycket väl ha ett samband med den successivt höjda utdelningsnivån. Det finns dessutom flera tecken på att Sverige tappat tillväxtförmåga och fortsätter att tappa marknadsandelar på exportmarknaden.

Den senaste kronförsvagningen är inte heller en räddning för exportföretagens konkurrenskraft eftersom andelen insatsprodukter ökat kraftigt. Gamla samband gäller inte längre.

Ett problem som uppmärksammats i Storbritannien, men dessvärre inte i Sverige, är den skadliga inverkan av att finansmarknadens aktörer blivit alltmer kortsiktiga. Ett agerande som får återverkningar på den reala ekonomin. Jakten på en maximal avkastning spiller över på företagen som tvingas till åtgärder som på kort sikt får positiva resultateffekter men som på längre sikt kan äventyra företagets utveckling och till och med dess överlevnad.

Argumenten från (de oftast anonyma) ägarna brukar i dessa fall vara av typen: kan inte företaget förränta bolagets medel, då skall dessa medel återföras till aktieägarna för alternativa placeringar. Att det kan ta tid att planera och genomföra investeringar i bolagets verksamhet får i detta fall en underordnad roll liksom att det i en osäker värld är viktigt för företagen att ha tillräckligt stora kassabuffertar.

Merparten av de svenska finansiella institutionerna med tillhörande placeringsportföljer har anammat den syn som finns inom den finansiella ekonomin och som finns representerad inom portföljteorin. I korthet innebär detta att placeringsportföljen konstrueras med inslag av två huvudsakliga tillgångsslag: aktier och räntebärande placeringar. Med den marknadsränta som för närvarande erbjuds innebär det att bidraget från ränteplaceringar blir mediokert. För en förvaltare blir det därför naturligt att söka efter en snabb och tillfällig avkastning – något som kan uppnås genom att öka direktavkastningen i aktieportföljen genom att kräva högre utdelningsandel.

Med andra ord, det är föga förvånande om en förvaltare är avvaktande till en placering i ett företag där avkastningen kan räknas hem först om ett antal år.

Sammanfattningsvis : slagen på aktiemarknaden kan få kraftiga återverkningar på den reala ekonomin. Nivån på dagens aktieutdelningar och kortsiktigheten bör vara föremål för en seriös debatt. Företagsledningens uppgift måste vara att bygga ett långsiktigt och starkt företag med en hyggligt god konkurrenskraft på en internationell marknad. En företagsledning som lyssnar alltför mycket på institutioners kortsiktiga krav på avkastning måste få ifrågasättas.

Den låga avkastning som räntebärande placeringar i dagsläget ger har samtidigt medfört en påtaglig risk för att institutioner verkar för en höjd utdelningsandel. Några företag har också aviserat att utdelning skall lämnas två gånger om året, en förändring som knappast gynnar industrins behov av långsiktighet. Därtill gäller också att nuvarande skattesystem inte direkt premierar långsiktiga aktieägare.

ADRI DE RIDDER

docent i finansiell ekonomi,

Uppsala universitet, Campus Gotland

Annons
Annons
X

Diagrammet visar utdelningsandel (inklusive återköp och inlösen) för samtliga företag på Stockholmsbörsen 1980–2014, i procent av nettovinsten. Grafik: SvD Källa: Författaren

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X