Hillevi Norburg:Hjärnan var poesins slagfält för Baudelaire

Charles Baudelaire (1821–1867), målad av Gustave Courbet.
Charles Baudelaire (1821–1867), målad av Gustave Courbet. Foto: Gianni Dagli Orti/REX/TT

Enligt Charles Baudelaire skulle poeten ”översätta själen” genom att erfara världen, registrera affekterna den väckte i honom och skapa något som kunde väcka samma affekter i mottagaren. Hans redskap var smärtan – det ”positiva lidandet” – enligt en ny fransk avhandling. 

Under strecket
Publicerad
Annons

I år är det 200 år sedan Charles Baudelaire föddes i Paris. I dag är hans storhet oomtvistad, hans plats i den västerländska litteraturhistorien given. Under sin egen tid var poeten emellertid främst känd som konstkritiker och översättare av Edgar Allan Poe, men även rättsprocessen mot den i dag så berömda diktsamlingen ”Det ondas blommor” (1857) rönte viss uppmärksamhet inte minst för att den (till skillnad från Flauberts ”Madame Bovary” som åtalades samma år) fälldes för att ha ”skymfat den allmänna moralen”. Baudelaires liv var ett där framgången, litterär som privat, uteblev. Tillvaron präglades av ekonomiskt armod, ständigt på flykt från fordringsägare, och en allt sämre hälsa. (Han ådrog sig förmodligen redan i unga år 1800-talsmannens stora skräck, sjukdomen syfilis, som får såväl sinne som kropp att förfalla på det mest förnedrande vis.) Med andra ord kan man nog påstå att Baudelaire i allra högsta grad hade personlig erfarenhet av lidandet.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons