X
Annons
X

Hjälper du mig så hjälper jag dig

Det känns bara så patetiskt - och bisarrt. Och samtidigt så underligt välbekant.
Myran i texten här bredvid. Hon som efter dagens slit inte gör som de andra, utan klättrar i höjden, låser käkarna runt gräset och inväntar katastrofen. Jag får en känsla av att den berättelsen i någon mån till och från gäller oss alla?
Bekant också därför att jag snabbt tänker på den mycket lästa, flitigt citerad och ofta feltolkade Richard Dawkins. Han som i ”Den själviska genen” beskrev oss alla som styrda av inre parasiter - våra gener. Genparasiter som bara använder våra kroppar som förgängliga engångsförpackningar på resan mot vår egen död och sin egen evighet.
Men Dawkins får skylla sig själv. Gener har inget själv och kan inte vara själviska. De har bara blinda och avsiktslösa funktioner. Men säger man att vi styrs av själviska gener måste ju också vi vara själviska? Och tror man på den tolkningen beter sig människor ibland minst sagt bisarrt.

Som till exempel the Subway Superman. För knappt en månad sedan
stod han vid spåret på 137th Street Station i New York och väntar på södergående tåg. Plötsligt ser han en man få ett epileptiskt anfall och ramla ner på spåret - samtidigt som tåget rusar in på stationen. Han kastar sig över mannen och trycker ner honom och sig själv mellan skenorna - och tåget rusar över med bara någon centimeter till godo.
I förra veckan fick vi en påminnelse om hur ett så extremt osjälviskt och dödsföraktande beteende går ihop med tanken på ”själviska” gener. Då gick det andra av Sveriges två internationella vetenskapliga storpris - Crafoordpriset - till Robert Trivers.
Han blir nu 3,5 miljoner kronor rikare för att han visat hur allt det Subway Superman står för - att rädda en främling, hjälpa varandra, älska sin nästa och samarbeta över gränser - mycket väl går ihop med ”själviska” gener. De är just de egenskaperna som gör att vi och våra gener överlever.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X