X
Annons
X

Hjalmar Söderberg: Vid gröna lampan

Läs mer om Streckare från 100 år
Hjalmar Söderberg (1869–1941). Oljelampan ritade Söderberg själv som vinjett till novellsamlingen ”Främlingarna” (1903).
Hjalmar Söderberg (1869–1941). Oljelampan ritade Söderberg själv som vinjett till novellsamlingen ”Främlingarna” (1903). Foto: IBL

Denna kväll var det bara några få af de närmaste hos generalkonsuln, och både damerna och herrarne hade dragit sig in i rökrummets skymning, kring den gröna lampan. I kakelugnen glödde resterna af en brasa, ty det hade plötsligt blifvit kallt igen. På det runda mahognybordet framför den långa, gammaldags soffan stod ännu kaffet och curaçaon kvar. Man satt och pratade i lugn och ro släktingar emellan och hade det riktigt hemtrefligt, och fröken Henriette, generalkonsulns syster, undrade om det var sant att hofpredikanten Marstrand skulle skiljas från sin fru.

– Lilla Henriette, sade generalkonsulinnan, det har du nu undrat i fem år.

Det var inte heller nu någon som kunde ge säkert besked, och ämnet domnade bort. Hanna, husjungfrun, kom in med herrarnas whisky på en bricka och ställde den på chiffonjéklaffen. Hon var litet blek, och ögonen voro rödkantade.

– Hur var det med Hanna – frågade kammarherre Pestel, en af generalkonsulinnans tjugusju kusiner – hon såg inte riktigt glad ut?

Annons
X

– Ja, stackars flicka – sade värden – det har händt henne en malheur, och nu måste hon flytta om en tid. Eller åtminstone suspenderas på några månader. Vi ta henne gärna tillbaka när katastrofen är öfver, min hustru har fäst sig vid henne.

– Nå, det är verkligen bra vänligt af er, sade fröken Henriette. Men hvad kan man för resten vänta af en stackars tjänstflicka nu för tiden, när en prinsessa rymmer sin väg från både man och barn!

– Lilla Henriette – generalkonsuln bjöd sin syster en cigarr – jag tror inte att kronprinsessan af Sachsen har någon skuld i den här saken, hvad hon nu eljest kan ha förbrutit. Hennes skandal är ju knappast mer än ett par månader gammal, och Hannas felsteg måste ovillkorligen vara af något äldre datum. För resten har hon haft en liten gosse förut. Men han dog då lyckligtvis.

– Ack ja – fröken Henriette bet af cigarren med sina väl bibehållna framtänder, utan att vänta på pennknifven – ack ja, det är bra besynnerligt med jungfrur. Och det allra märkvärdigaste är att det ju ofta kan vara riktigt hyggliga flickor i alla fall. Det är alldeles obegripligt.

– De måste visst vara inrättade på något annat sätt än vi, tillade hon. Jag kan inte förstå det annars.

Generalkonsuln hostade torrt.

– Människorna måste ju alltid roa sig litet, sade han. Och fattigt folk har knappt några andra nöjen.

– Hanna till exempel – sade doktor Markel borta från kakelugnsvrån – har ju inte tillfälle att dricka sin lilla likör på kaffet och röka en Henry Clay till, som du, Henriette.

– Ja – fröken Henriette blåste ut en röksky med fullt bibehållen sinnesro – ja, det kan ju vara sant. Så mycket oförlåtligare är det då, när det gäller någon af de lyckligare lottade klasserna. Och hur en prinsessa, som har allt hvad lifvet kan bjuda en människa, kan förnedra sig så djupt, det går öfver mitt förstånd.

Kammarherre von Pestel skakade betänksamt sitt vackra grå hufvud:

– Snälla Henriette, tillåt mig en liten anmärkning som fackman. Du säger att en prinsessa har allt hvad hon kan önska sig. Nå, det är visserligen inte min mening att komma med den gamla visan om sorgen, som bor i palatsets salar. Det kan nog vara sant, det också, men det hindrar inte att det dock i stort sedt är en mycket behaglig lefnadsställning att vara prins, och om en prins förnekar det, som det ju ibland händer och som jag själf en och annan gång har hört, så beror det nog mest på hans obekantskap med de andras lif – med lifvet där nere. Men med de kvinnliga medlemmarna af furstehusen blir det en helt annan sak. Dem har ingen något skäl att afundas. Det finns två slags människor som jag tycker mera synd om än andra: prinsessor och droskkuskar.

Denna novell publicerades som en understreckare i SvD den 21 mars 1903.

– Men kära Karl – värdinnan hoppade till af förskräckelse – det var nu också en jämförelse!

– Ja, fortsatte kammarherrn, det är verkligen en jämförelse. Droskkusken kör omkring med människor i feststämning kväll efter kväll, natt efter natt, till middagar och supéer, teatrar, restauranger; sitter utanför i regn och snö – alltid utanför – och fryser och stirrar på stängda portar och upplysta fönster – hör ibland några valstakter från ett piano eller bruset från en orkester. Alltid utanför. Prinsessan, hon är innanför och längtar ut. Ja, jag menar naturligtvis inte alla – bland furstinnor finns det ju, liksom bland andra kvinnor, många olika sorter; det finns små och obetydliga naturer, som finna nöje i högfärd och välgörenhet och kunna slå sig till ro med sådant, och det finns ju också många som söka tröst i religionen. Detta sista tyder som bekant just inte på lycka. Men värst blir det för dem, som höja sig litet öfver genomsnittet, så att dressyren inte riktigt biter på dem. Det är egentligen dem jag beklagar. De bli alltid olyckliga. I synnerhet om de ha några starkare behof för det så kallade hjärtat. Ja, det finns naturligtvis undantagsfall, då också hjärtat får sitt – ett sådant ha vi ju nu för ögonen inom vårt älskade kungahus – men de fallen äro sällsynta.

– Ja – inföll Markel – det är också mindre underligt, då man erinrar sig att äktenskapen där uppe på höjderna i regeln ingås efter en metod som mycket erinrar om herrnhutarnas. Hos dem ordnades nämligen saken, åtminstone i de äldsta församlingarna, genom lottdragning. Och det har sin mycket logiska förklaring däri, att hjärtats böjelser ansågos härröra från djäfvulen, medan däremot lotteriets utgång tydligen bestämdes af Gud.

– Nå, kära Karl – sade generalkonsuln – kuskarna försöker du trösta i deras elände genom grofva drickspengar, det har jag nog sett många gånger; men hvad gör du för prinsessorna?

– Ja, hvad skall man göra? Jag försöker muntra upp dem med tokiga historier. Det är det enda jag kan göra.

– Nåja – sade fröken Henriette – det kan ju hända, att det inte alltid är så roligt att vara prinsessa. Men man får väl hålla sig i skinnet i alla fall. Och när en dam med bildning och uppfostran reser ifrån man och barn med en älskare, då får jag säga, att jag knappt vet något straff som är för hårdt för henne. Så gammalmodig är jag.

– Kära Henriette, sade Markel från sitt hörn, då borde du ha blifvit nöjd, om du hade varit med på femtonhundratalet, då man stoppade äktenskapsbryterskan i en säck och dränkte henne. I en stad i Tyskland, jag minns inte hvilken, fordrade etiketten till och med att säcken skulle vara svart, och att man till sällskap åt kvinnan skulle stoppa in en hund, en katt, en tupp och en snok.

– Stackars lilla voven – sade fröken Henriette – och lilla kisse också, som inte hade gjort något ondt! Det var förskräckligt grymt.

– Det är bara förvånande, fortsatte Markel, hvad rättsuppfattningen just i den där punkten har visat sig osäker och fluktuerande. Dränkning kunde ju på längden inte användas i hvardagslag, då hade befolkningen blifvit för starkt decimerad. Därför slapp synderskan i regeln undan med några dalers böter, som hennes man fick betala, och en straffpredikan i kyrkan, som ibland kunde bli gemytlig nog, om det var en gemytlig präst. Och på Island, där det svala klimatet blott obetydligt tycks ha förmått kyla af det varma blodet, kostade samma förseelse vid samma tid 380 saltade fiskar i böter – jag vet inte hur mycket det blir i vårt mynt.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

– Jag ger tusan i dina saltade fiskar, sade fröken Henriette. Jag talar inte om alla möjliga stackars kvinnor ur det lägre folket, som inte vet eller förstår bättre. De få gärna för mig betala med saltade fiskar, om de ha några, och för resten är det mycket bättre att de ge dem åt sina barn att äta. Men det är dock något annat med kronprinsessan af Sachsen. Hon har gifvit ett dåligt exempel, och hon har svikit sina plikter mot ett helt folk.

– Ja, folket – Markel tog en stor klunk ur sin whiskygrogg – folket! Det dåliga exemplet skall jag komma till sedan, men låt mig ta folket först. Det allra bästa är, att när en prinsessa blir tvingad eller narrad att gifta sig med en herre som hon inte känner eller som är henne motbjudande, så inbillar man henne vanligtvis att hon offrar sig för ett helt folks väl. Och det är dock i alla fall litet för starkt ...

Kammarherrn bjöd Markel en pris ur sin gulddosa, som var en present från änkehertiginnan af Dalarne:

– Käre vän, sade han, vi kan ju nöja oss med att säga, att det innebär en viss öfverdrift.

– Men hon tror det naturligtvis gärna, ty det ger ju dock litet lyftning och patos åt ceremonien. Och när så en rad af år har gått och det blir för mycket slitningar i äktenskapsmaskineriet, så att hon till sist inte ser någon annan utväg än att lämna furstinnehärligheten i sitt värde och försöka lefva sitt lif så, som det passar henne själf – då skuffas folket fram igen! Då säger hela reptilpressen och tant Henriette med en mun, att hon har svikit plikterna mot sitt folk! Och folket, det säger: jaså, och lefver lugnt vidare som förut, betalar sin skatt och sina brödtullar och traskar sin bondbeväring, och den ena korsar sig öfver hennes synd, och den andra säger: stackars kvinna, och den tredje: det gjorde hon rätt i, och om ett år är det glömdt, utan att en enda af rikets undersåtar har märkt någon olägenhet af den där plikten, som sveks. Nog händer det ibland, att man där uppe sviker sin plikt mot folket, men det går till på annat sätt, och det märks – det märks och känns!

Markel hade talat sig het, och han fortsatte:

– Nej, om folket hade en röst och kunde tala, då tror jag att det skulle säga till kronprinsessan: Kära prinsessa, om du har det allt för svårt där uppe i slottet, och om du tror att du kan få det bättre på något annat sätt, så handla som du tror att det är bäst för dig själf. Din plikt mot dina närmaste, det blir en sak mellan dig och dem, och om de ha varit allt för svåra mot dig, så kan ni ju vara kvitt. Men du behöfver inte tänka på oss. Det är inte alltid brukligt att taga hänsyn till oss ens när det gäller stora och viktiga saker, som verkligen angå oss, långt mindre då i en liten kärleksaffär.

Fröken Henriette formligen fräste:

– Ja – »handla som det är bäst för dig själf» – det är den nya moralen, och den är då åtminstone bekväm!

– Snälla Henriette – sade generalkonsuln saktmodigt och lugnande – det kan väl omöjligt vara något fel? Eller menar du att moralen bör vara som ett akrobatnummer på cirkus: ju svårare, desto bättre?

– Och för öfrigt – insköt kammarherrn – är den där nya moralen långt ifrån bekväm, allra minst om man tillstår den. Bruket fordrar som bekant att man så mycket som möjligt visar det intresse man har för andras väl, och att man efter förmåga döljer det i regeln något starkare intresse, som man har för sitt eget. Och det bekvämaste är alltid och öfverallt att följa bruket.

– Jag kommer nu till det dåliga exemplet, återtog Markel. Ja, det låter naturligtvis tänka sig att det kan verka demoraliserande. I flera riktningar. Den möjligheten finns ju alltid, att t. ex. någon liten borgarfru med det höga föredömet för ögonen rymmer med en älskare, som inte kan försörja henne, fast hon kanske eljes skulle ha stannat hemma hos sin man och bedragit honom i tysthet. Det låter också tänka sig – och det är nästan ännu värre – att den sorgliga utgång, som saken har fått för prinsessan, kan skrämma en annan olycklig kvinna till att stanna kvar hos en fähund till äkta man, fast hon hade gjort bättre i att rymma. Som sagdt, det kan ju verka demoraliserande i flera riktningar. Men man kan inte förutse allt, och det är hvarken möjligt eller rätt att bestämma sitt handlingssätt med afseende på alla oriktiga slutsatser som andra kunna falla på att dra ut ur det.

Fröken Henriette tände resigneradt en ny Henry Clay; men hon var blek af ursinne.

– Jag talar inte med dig vidare, sade hon. Bara ett enda ord till. Barnen?

Markel hade också blifvit litet ond:

– Å, dem lär det inte gå någon nöd på, svarade han.

Kammerherre von Pestel, som såg att det drog upp till oväder, ville försöka besvärja stormen innan den bröt ut.

– Ja, sade han, hvad som kanske mer än allt annat bidrar till att göra de höga damernas lif så ödsligt är nog det, att de hvarken få eller kunna vara detsamma för sina barn som andra mödrar. En fattig kvinna af folket kan säga till sig själf: om jag går bort, hvem skall då vara snäll mot min lilla gosse? Hvem skall stoppa täcket om honom på kvällen, så att han inte fryser; hvem skall hålla honom ren och fin, plåstra om honom när han har varit ute och slagits med elaka pojkar, trösta honom när han har fått bannor i skolan och koka fläderté åt honom när han har förkylt sig? Men i slottet går allt det där lika bra, med eller utan modern. Skötseln blir i hvart fall densamma, och efter nyaste barnläkarmodet. Modern kan undvaras. Barnet märker ingen stor förändring i sitt dagliga lif, om hon försvinner, och glömmer henne snart. Och sedan uppfostran ... Där märker hon snart, att hon har nästan minst af alla att säga. Hennes barn tillhöra inte henne, knappast ens hennes man: de tillhöra staten, konungen, husets chef. Och om hon då är en fullständigt konventionell natur, så att hon passar in i undervisningsplanen, så kan hon nog bevara ett visst inflytande, men eljest skjuts hon alldeles åt sidan.

– Ja, kära Karl, det där är godt och väl, och om det som du säger är riktigt, så bevisar det bara att barnen i värsta fall kunna reda sig utan modern – men jag frågar: hvad skall man säga om en mor, som reder sig lika bra utan sina barn?

– Det vet du ju inte om hon gör, Henriette. Det står ju i tidningarna att hon längtar efter dem, och jag vet inte hvarför det inte skulle vara sant. Men för att komma ur ett lidande händer det ju ibland att man måste dra öfver sig ett annat. Och jag vill mena att man har rätt att välja – att själf bedöma, hvilketdera man tror sig någorlunda kunna bära. Och om valet inte blir detsamma som du föreställer dig att du själf skulle ha gjort i en liknande situation, så kan det ju möjligtvis ändå vara det rätta för henne.

– Jag orkar inte mera, sade fröken Henriette. Men jag har rätt i alla fall.

– Ja, Henriette – sade Markel – jag får väl ge dig rätt då, om du vill ge mig litet eld i stället, för jag kan inte hitta några tändstickor.

Fröken Henriettes cigarr hade slocknat.

– Jaså, du har ingen eld ...

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Hjalmar Söderberg (1869–1941). Oljelampan ritade Söderberg själv som vinjett till novellsamlingen ”Främlingarna” (1903).

Foto: IBL Bild 1 av 2

Denna novell publicerades som en understreckare i SvD den 21 mars 1903.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X