Annons
X
Annons
X

Hivpositiv är ingen identitet

PÅ PLATS | PRIDEHOUSE

Begreppet ”hivman” avhandlades i går som del av Prideveckans digra seminarieprogram. Under en timme fick medierepresentanterna i panelen sina fiskar varma för detta lilla ord, som anses vara stigmatiserande för alla hivpositiva.

Visst finns det fortfarande förutfattade meningar om hiv och aids, men för tjugo år sedan, när sjukdomen var ny var läget ett helt annat än idag. Bastuklubbar utpekades och begrepp som bögpest florerade. Skildringarna var utan tvivel oacceptabla, men sedan dess har det faktiskt hänt en hel del. Medierna har skärpt sig. De flesta av oss vet idag att hivpositiva är människor som lever fullgoda liv. Den kunskapen har inte kommit till oss från ovan, utan via media. Säkerligen tack vare aktivt arbete från organisationer som RFSU och RFSL samt från de hivpositivas organisationer, men dock - kunskapen har nått ut.

Begreppet hivman figurerar mig veterligen bara inom kriminaljournalistiken, när det i övrigt skrivs om hiv som sjukdom heter det snart sagt alltid hivpositiv eller liknande.

Annons
X

Mehdi Tayeb var den förste hivmannen. Han flydde landet 1998, jagad av polis för att ha haft oskyddat sex med över 130 kvinnor. Efter honom har vi haft ett par till, senast förra sommaren då det skrevs en del om en hivman i 30-årsåldern, som raggat upp minderåriga på nätet samt om ytterligare en som raggat upp kvinnor på krogen och därefter våldtagit dem. Det har funnit fler, förstås, men de mest omskrivna fallen brukar som regel handla om mer än bara oskyddat sex. Våldtäkter, ett systematiskt raggande och andra skräckinjagande detaljer är det som gör nyheten. Visst kunde man skriva ”man i 30-årsåldern som är hivpositiv” i stället för hivman, men skulle det göra någon skillnad?

När jag läser de där artiklarna tänker jag aldrig någonsin på hivmännen som representanter för något slags hivkollektiv, absolut inte. Inte heller sammankopplar jag knivmän med rikets knivägare eller ninjamän med kampsportsutövare.

Det finns stor styrka i att organisera sig i grupp. Tillsammans kommer man i många lägen långt - långt längre än ensam. Men ibland förbyts den där styrkan i en oförmåga att skilja på det man delar med valt kollektiv och allt annat. Man blir en enfrågemänniska. När man väl blivit ett med sitt engagemang kommer man ofelbart hamna vid den där punkten då det är jobbigt att läsa tidningen utan att känna sig lite morgonkränkt.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    – I annan brottsrapportering skrivs det alltid om förmildrande omständigheter, säger en man i publiken.

    Utan att ha någon statistik att framföra skulle jag nog påstå att det där inte stämmer. Kanske är mediernas ton råare i dag rent generellt, men alldeles nyligen har vi kunnat läsa om Anders Eklund i Englafallet. Få skulle väl påstå att Eklund skildrats i förmildrande ordalag.

    Egentligen är det mycket enkelt. Alla ni hivpositiva därute. Ni är inga hivmän. Det enda ni delar med dessa brottslingar är en sjukdom. Den är inte er identitet.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X